Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Fredrik Barbarossa och Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
ögonblicket som rikets hufvudort, och om de tyska kejsarne fått lugnare regeringar
och därmed tid att tänka på ett stadigvarande residens liksom konungarne i Frank-
rike, så hade säkert Mainz varit bland de städer, som haft utsikt att komma i
åtanke.
Kurian såg kejsarens framgångar med växande bekymmer. Ur utöfningen af
investiturrätten utvecklade sig snart nya svårigheter, och när Fredrik trolofvade sin son
och efterträdare Henrik med arftagerskan till det normandiska konungariket Neapel
och Sicilien och trots påfvens gensaga förmälde dem med hvarandra, då hotade åter
öppen brytning.
Sakläget var emellertid helt annorlunda än under de föregående striderna. Sonens
lysande bröllopsfest egde rum i Milano under en anslutning af befolkningen,
-som gjorde starkt intryck på alla vedersakare. Fredrik lät på samma gång kröna
sonen till konung af Italien, då påfven icke ville kröna honom till kejsare. Denna
handling visade, att man visserligen å ena sidan erkände kejsarkröningen som en
särskild påflig rättigh^, men å andra sidan också ansåg sig kunna undvara densamma.
Ty i och med kröningen till konung af Italien erhöll Fredriks son lika offentligt
erkännande och legitimation af alla de befogenheter, som tillkommo riket och
kejsaren i Italien, som någonsin kejsarkröningen kunnat förläna honom. Själfva
befogenheterna voro icke beroende af vare sig den ena eller den andra af dessa
kröningar, de voro förvärfvade redan genom valet till tysk konung enligt den
rättsåskådning, som redan under Ottonerna var allmänt erkänd.
Påfven Urban III vann nu en för kejsaren farlig bundsförvant i den mäktige
ärebiskop Filip af Köln, som en gång näst Rainald af Dassel varit kejsarens bäste
medhjälpare. Filip af Köln erinrar i det fallet om sin samtida Thomas Becket. Endast
i det afseéndet var han honom alldeles olik, att han icke ändrade sitt världsliga
sinnelag, när han mottog biskopsämbetet. Hans öfvergång till det påfliga partiet
visade snarare ganska tydligt, hur brokig den blandning af intressen var, som under
den kyrkliga fanan försvarades med kyrkliga vapen. Efter segern öfver Henrik Lejonet
hade kejsaren tilldelat honom det förnämsta af de ledigvordna länen, nämligen hertig-
dömet Westfalen. Kort därpå öfvertog biskopen Lejonets roll och trädde i spetsen för den
furstliga oppositionen mot kejsaren. Orsaken till brytningen låg i personliga och jämfö-
relsevis obetydliga förhållanden. På festen i Mainz pingsten 1184 kände sig Filip
tillbakasatt af kejsaren och ville lemna staden, men lät blidka sig. Senare blef han i
en rättstvist dragen skarpt till rätta af den unge konung Henrik och till på köpet
öfverlistad, när han ville göra motstånd. Detta retade kanske mest den gamle
räfven. Att nu se denne kamrat i så många tunga och förtroliga stunder, som varit
alldeles ense med honom i bedömandet af de påfliga anspråken och öfvergreppen,
som en öfverlöpare hos påfven, som åter upptog kampen mot riket, det var synner-
ligen smärtsamt för kejsar Fredrik. Länsstatens svaghet, nödvändigheten af en reform
trädde tydligt i dagen. Men Fredrik hängaf sig ej länge åt beklaganden, ej heller
spann han några i fjärran liggande reformplaner, utan han samlade den makt, han
hade i sina händer, och utvecklade sin forna spänstighet. Han stiftade vänskap med
Frankrike och inledde bättre förhållanden med England. Han behandlade de uppro-
riska furstarne med stränghet och förblef fast i förhandlingarne med kurian, men
trots den lidelsefulle påfven Urban III:s djärfva öfvergrepp var han tillika så
hofsam, att på riksdagen i Gelnhausen i slutet af november 1186 ärkebiskoparne af
Mainz, Magdeburg, Salzburg och Bremen jämte talrika biskopar och världsliga
furstar alldeles afgjordt ställde sig på hans sida. De förklarade, att påfven
förgrep sig på rikets rättigheter och ära, och deras förklaring måste göra så
mycket starkare intryck, då den utgick från sådana män som ärkebiskoparne
af Mainz och Salzburg, som i Fredriks strid mot Alexander III hade stått
på påfvens sida. Sålunda befann sig kejsar Fredrik i en god ställning, då
påfven Urban III i rasande förbittring och öfvermod ville förnya bannlysningen.
Då dog påfven i slutet af oktober 1187, och hans efterträdare sökte fred med
kejsaren. Därtill medverkade, att från det heliga landet Ijöda allt starkare rop på hjälp
och slutligen det budskapet, att sultan Saladin hade eröfrat Jerusalem den 3 oktober
1187. Nu beslöt kejsar Fredrik att icke sluta sitt bragdrika lif med en ny strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
