Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
164 G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
och besittningar och för de fanatiska reformvännernas klerikala anspråk. Rom
tvekade icke, utan begynte strax den revolution, som man kallar investiturstriden.
Redan 1059, alltså endast tre år efter Henrik Illrs död, utfärdade påfven Nicolaus II
under medverkan af ärkediakonen Hildebrand på en romersk synod en lag om
påfveval, som i det väsentliga åsidosatte kejsarens inflytande. Denna lag var i själfva
verket blott en tillämpning af reformpartiets teori, som kejsar Henrik III själf understödt. I ärkediakonen Hildebrand, sedermera Gregorius VII, hade detta parti då en
ledare. Han hade en gång ledsagat sin herre, den af Henrik III för simoni afsatte
påfven Gregorius VI, i landsflykten till Tyskland. Där såg Hildebrand med egna
ögon, hur starkt konungens makt var undergräfd genom stormännens egenmäktighet
och anspråk. Han såg, hur själfständiga de kände sig mot konungen och hur lätt
de läto förleda sig till uppror mot honom. Man behöfde blott ställa i utsikt för dem
en möjlighet att betrygga deras ställning i fråga om besittningar och rättigheter.
Ty om denna också var högt stegrad till följd af den offentliga myndighetens upplösning genom länsväsendets utveckling och mängden af konkurrerande domstolar,
var den dock i rättsligt afseende mycket osäker. Sålunda blef den tid, då hans
herre var i landsflykt, en viktig politisk skola för Hildebrand. Han visste nu, hur
det tyska konungadömet var beskaffadt i verkligheten, samma konungadöme, som i
Italien uppträdde med sådan myndighet, och hvarom urkunderna och skalderna
talade i lika öfversvinneliga ordalag.
Gregorius VII är en personlighet, svår att bedöma och inrymmande många
hvarandra skarpt motsatta egenskaper. I hans talrika bref, i berättelser af personer,
som stodo honom nära och kämpade för eller emot honom i investiturstriden, och
slutligen i talrika bevisliga fakta hafva vi ett rikt material för att sätta oss in i hans väsen, förstå honom och för oss lefvandegöra det intryck, som människor och hän-
delser måste hafva gjort på honom. Visserligen bör man afstå från att söka utforska
djupen och afgrunderna i detta hjärta, som för honom själf förblefvo en gåta, denne
man, som än omväxlande, än samtidigt längtade efter asketens och martyrens krona
och efter världens glans och makt. Men några hufvuddrag i den store stridsmannens
bild framträda med tydlighet. Först och främst: han hade en oerhörd makt öfver
människorna. Man påminnes om Napoleon I, för hvilken samma anspråksfulla generaler
bugade sig, som nyss förut föresatt sig att trotsa Parisdirektorernas okände skyddsling. »Du smeker mig med örnklor», sade Petrus Damiani till honom, då han
motvilligt följde hans ledning, och Petrus Damiani betydde dock själf icke litet, och
det visste han. Han kallade honom »helige satan» och »tyrann». Vidare: Gregorius VII
föraktade all konsekvens, allt tvång, som grundsatser pålägga, om dessa grundsatser hindrade honom att nå sitt mål. Han förkunnade öppen kamp mot simonien,
förklarade simonister för kättare, ja, som hans partivän Humbert uttryckte det, de
värsta kättare, värre än arianerna. Men han höll med Gregorius VI, som dock
utöfvat simoni i dess gröfsta form och själf köpt den påfliga stolen. Gregorius VII
var en alldeles öfvervägande politisk natur. Icke kyrkans lära, utan hennes herravälde låg honom närmast om hjärtat. Den religiöse svärmaren, som dolde sig i
honom, hade icke öfvermakten, utan underordnade sig den maktlystne politikern och
ställde sig till hans tjenst. I sin öfvertygelse om att tjena den evige var han likgiltig
gentemot det jordiska lifvets stadgar och den rätt, som rådde i dem. Han behandlade eden och äktenskapsförbindelser som bytesmedel, hvarmed han köpte människors
tjenster, och äfven eljest var han fullkomligt utan skrupler i sina företag, så vidt
det gällde medel och verktyg. En urkund, som därtill var förfalskad, af innehåll, att Karl den Store hade tillegnat den helige Petrus Eresburg, som han
eröfrat tillika med hela Sachsen, utnyttjade han till det oerhörda och dessutom
alldeles absurda påståendet, att Karl den Store skänkt hela Sachsen till påfven. En
annan falsk urkund - för öfrigt ett tariligt fuskverk - förfalskade han än ytterligare genom sin tolkning för att därur härleda det anspråket, att hvarje husegare i
Gallien hade skyldighet att tjena påfven som censual (Scheffer-Boichorst i Mitteil.
Inst. Öst. Gesch. Erg. Bd. IV, l ff.). Detta dristiga spel med falska urkunder hade
sin motsvarighet i hans fördomsfrihet att träda i förbindelse med de mest tvetydiga
personer. Han lefde i den öfvertygelsen, att hans sak var Guds sak, och att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
