Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197.
163
med kyrkoförbättringen, framför allt i Italien. Prästerna voro förvildade, många
lefde i äktenskap och många i oregelbundna förhållanden, ehuru budet om celibat
egde gällande kraft. Prästsöner utgjorde en talrik, men på grund af de invecklade
rättsliga förhållandena besvärlig beståndsdel af befolkningen, och det hände, att präster
läto kyrkogods ingå i sina döttrars hemgift. Påfvedömet hade omöjligen så kunnat
råka i en enda familjs våld, som dock faktiskt hade skett under flere decennier, om
icke de öfriga andliga ämbetena i Italien varit hemfallna åt ett liknande öde.
Henrik III var uppfylld af reformpartiets stränga uppfattning af kyrkans själfständighet och helighet. På en synod i Pavia upphöjde han reformpartiets mening
om simonien till lag, ehuru därigenom de nyutnämnda biskoparnes hittills oanfäktade afgifter till kejsaren förklarades vara en synd. Det gjordes icke ens ett försök
att genom en reglering, som kunnat
utesluta hvarje sken
af bestickning eller
köp, tillvarataga
kejsarens rätt och
sörja för rikets behof. På synoderna
i Sutri och Rom
lät kejsaren af sätta
de tre stridande påfvarne. Därpå lät
han romarne tillerkänna sig en patriciers ämbete och
därmed den första
och afgörande rösten vid påfveval
och upphöjde biskopen af Ramberg
(Clemens II) till
påfve. Då denne dog
redan 1047, upphöjde Henrik biskopen af Rrixen (Damasus II) och efter
dennes död biskopen af Toul, Leo
IX (1049 - 1054),
och slutligen biskopen af Eichstädt,
Victor II (1055-
1057). Alla dessa
fyra af kejsaren insatta påfvar voro
valda bland rikets
biskopar, och alla
voro de representanter för de högkyrkliga åsikterna om
kyrkans obetingade
själfständighet och
herravälde. Kejsar
Henrik III gaf i
dessa fyra biskopar
liksom före honom
Otto III påfvedömet
de ledare, under
hvilka vägen banades för de mål, som
sedan Gregorius VII
och hans efterträdare uppnådde om
också med vissa
inskränkningar.
Kejsar Henrik III
sönderbröt själf det
starkaste stödet för
sin kungliga makt,
då han försatte
motståndarne till den rättsordning, som reglerade förhållandet mellan stat och kyrka
i hans rike, i en ställning, hvarifrån de säkrast kunde angripa konungens rättigheter. Henrik III torde efter så stora framgångar hafva känt sig nog stark
att i hvarje fall försvara sin rätt gentemot kyrkan eller tröstat sig med den mer
eller mindre klara föreställningen, att de icke gick an att teoretiskt motsätta sig
de dogmatiska anspråken af reformvännerna bland de andlige som han personligen
högaktade, att idéerna dock skulle bryta sig mot de verkliga förhållandena, och
att slutligen dessa rättrådiga och tillika världserfarna människor skulle foga sig
i hvad den statliga ordningen med nödvändighet kräfde. Men om han vid slutet
af sin lefnad kastade en oförvillad blick tillbaka på det skedda, måste han bäfva
för sitt rikes framtid. Ty påfvarne och ifrarne för deras makt framställde redan
under hans regering anspråk, som icke voro förenliga med rikets rätt och kraf.
Och nu dog han i unga år och måste lemiia sitt af inre och yttre faror då mer
än någonsin hotade rike åt sin son Henrik IV, som blott var en gosse. Då var
gärdet uppgifvet för de världsliga stormännens lystnad efter konungens rättigheter
Bildtext: Kejsar Henrik III och hans gemål Agnes.
Miniatyr ur Codex aureus i Escorial vid Madrid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
