Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA KONUNGARNES IMPERIUM INTILL 1197.
159
skäl har anförts den betydelse, som slaverna hade för hednamissionen genom
böhmaren Adalbert. Denna betydelse har måhända öfverskattats, och i hvarje fall har
Otto III genom grundläggandet af ett eget ärkebiskopsdöme för den polska kyrkan
ännu mera minskat Polens redan förut lösa beroende af det tyska riket och alltså
motarbetat sin egen universella politik. Boleslaw grep vida omkring sig. Han
bemäktigade sig Lausitz och angränsande områden och sökte underlägga sig Böhmen
samt grunda ett stort slaviskt rike. Förgäfves uppbjöd Henrik II upprepade gånger
sitt rikes krafter mot honom. I början hade han framgång, men måste slutligen
vika, och de tyska gränslanden jämte Böhmen blefvo ödelagda af polackarne. Slut-
ligen nöjde sig Henrik i fredsslutet i Bautzen med att hafva satt en gräns för polac-
karnes vidtgående planer och åtminstone hafva räddat Böhmen åt riket. Boleslaw
behöll de östra markerna, och länsförhållandet till riket var så godt som upphäfdt.
Boleslaw hade äfven vändt sig österut mot de ryska storfurstarne och hade stor-
mat Kiev, men icke vunnit nå-
gon varaktig framgång. Ryssar
och ungrare öfvergingo vid denna-
tid till kristendomen. Ungerns
konung Stefan anslöt sig, tack
vare tyskt inflytande, till Rom,
men ryssarne till det grekiska
patriarkatet. Endast yttre anled-
ningar kunna uppvisas till denna
händelse, som dock var af världs-
historisk betydelse. Att Ryssland
vid denna tid antog den orien-
taliska formen af kristendomen,
är ännu i våra dagar en faktor
i europeisk politik. Den när-
maste följden var, att motsatsen,
skärptes mellan ryssar och po-
lackar.
Förutom de polska krigen
uppfylldes Henriks regering af
strider om tronföljden i Burgund
samt fejder mellan stormännen
i Lothringen och Sachsen. Så
mycket ödesdigrare måste hans
fälttåg till Italien blifva. Under
det första betvang Henrik mark-
grefve Arduin af Ivrea, som
efter Otto III:s död hade upp-
häft sig till Italiens konung. Han
lät själf kröna sig till konung af
Italien i Pavia och straffade staden med eld och plundring, då den åter uppreste sig
mot honom. Tio år senare, 1014, drog han för andra gången öfver Alperna. Nu lät han
kröna sig i Rom och förstörde en mängd borgar, som tillhörde påfvens motståndare, och
medförde talrik gisslan till Tyskland. Men Arduin och andra motståndare till det tyska
herraväldet kommo strax efter hans aftåg åter till makten, och i nedre Italien vunno gre-
kerna allt större inflytande. Påfven Benedikt kom själf till Tyskland 1020, naturligtvis
för att begära hjälp, och i december 1021 drog Henrik för tredje gången till Italien.
Öfre Italien underkastade sig, och äfven i nedre Italien hade han framgång, men på
återvägen led hären betydande förluster, och vid Henriks död (1024) visade det sig,
att det tyska väldet ej var säkrare grundadt, än det var före hans italienska fälttåg.
Icke ens i själfva Rom hade förhållandena blifvit bättre. Icke så, att det brast i
religiöst lif. Den världsfientliga askes, som företrädesvis härskade i Aventinklostret,
där greker och latinare lefde tillsammans under bortseende från teologiska och hie-
rarkiska skiljaktigheter, ryckte med sig icke blott sådana svärmiska naturer som
Kejsar Otto III.
Miniatyr ur Evangielarium Bambergense
i Hof- und Staatsbibliothek i Munchen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
