Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Kejsardömet intill 1152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
G. KAUFMANN, KEJSARDÖME OCH PÅFVEDÖME INTILL 13: DE ÅRHUNDRADETS SLUT.
Kyrkan begagnade detta inflytande till att genomföra sina anspråk på själfständighet
gentemot staten och herravälde öfver densamma. I de djärfva förfalskningarne från
det 9:de århundradet, framför allt de pseudo-isidoriska dekretalen, hade reformsträf-
vandena i beredskap en samling argument, som blott sällan drogos i tvifvelsmål.
Och dock uppenbarade sig alltjämt nya konflikter bland kyrkans högsta makthafvande,
och prästerna icke mindre än lekmännen behärskades af hjärtats gröfre begärelser
och jordiska intressen.
En dylik konflikt upprörde öfver måttan häftigt Otto III:s rike mot slutet af
hans korta regering och ådagalade, huru omöjligt det var att stödja regeringen på de
andliga furstarne och deras tillgifvenhet. Ärkebiskop Willigis af Mainz, hufvudet för
den tyska kyrkan, stred med biskop Bernward af Hildesheim om klostret Ganders-
heim. Då
en pro-
vinsialsynod uttalade
sig till Willigis’ för-
mån, men Bernward
vädjade till påfven,
uppstodo de betänk-
ligaste konflikter mel-
lan Rom och den
tyska kyrkan. En
påflig legat, som ville
hålla en synod i Tysk-
land för att afgöra
denna angelägenhet,
rönte häftigt motstånd
och ännu mera, då
han fråntog Willigis
hans ämbete. Striden
syntes oundviklig. Då
dog Otto III, ännu
icke 22 år gammal
(den 23 januari 1002),
och året därpå dog
Sylvester II. I Rom
följde hastigt flere påf-
var på hvarandra ända
till 1012, då under
häftiga strider mellan
adelspartierna Bene-
dikt VIII (1012-1024)
blef vald. Han till-
hörde det grefliga tu-
sculanska huset. Jäm-
te sina bröder, Roma-
nus ochAlberich, som
under titlar af kon-
suler, hertigar eller ro-
merska senatorer in-
nehade den världsliga
makten öfver staden
och hela Kyrkostaten,
försvarade Benedikt
VIII sin påfliga myn-
dighet och vann stort
inflytande i Italien och
andra land. Cres-
centiernas släkt, som
hittills varit den här-
skande, var besegrad
och den tyske konung-
ens inflytande lika-
ledes skjutet å sido.
Den af Crescentierna
tillsatte påfven Grego-
rius flydde till Tysk-
land, där Henrik II,
sonson till Otto I:s
broder Henrik, hade
tillkämpat sig kronan
i kamp med tvenne
andra pretendenter.
Under dessa kejsarens
och påfvens strider
om makten blef konflikten mellan ärkebiskop Willigis af Mainz och Rom lätt undan-
skymd, men snart uppstod en liknande. Påfven Benedikt VIII hade som hufvudman
eller medlem i ett politiskt parti blifvit vald till påfve och var också snarare världs-
ligt sinnad, men han måste begagna sig af det kyrkliga reformpartiets entusiasm för
att höja Roms inflytande. Henrik II (1002-1024) gaf honom vid detta försök liksom
i striden mot det fientliga adelspartiet i Rom samma understöd, som en gång Otto
III gifvit påfvarne Gregorius V och Sylvester II. Under Henrik II:s regering hafva
tyska härar fyra gånger dragit öfver Alperna, tre gånger under kejsarens personliga
ledning. Han offrade tid och kraft på dessa italienska planer, som mera kommo
kurian än kejsaren till godo, ehuru han i Tyskland hade att kämpa för grundvalarne
till sin makt och försvaret af gränserna först i Lothringen och så vid den östra
gränsen mot hertig Boleslaw af Polen.
På Otto IILs tid grundade Boleslaw i Gnesen ett eget ärkebiskopsdöme för Polen,
hvars biskopsstift, Krakau, Kolberg och Breslau, dittills lydt under Magdeburg. Som
Vigvattenskärl med kejsar OttoIIIrs bild.
Originalet i domkyrkans skattkammare i Aachen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
