Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delen. Att kyrkan ville låna sig åt något sådant som att dölja orättfärdigheten under
föregifna uppenbarelser af Gud och legender om den reimska oljan, var förvisso icke
vackert, men själfva faktum, att hennes ord och ceremonier åtminstone för tillfället
afgjorde angående tronföljden, måste göra stort intryck och stegra föreställningen om
hennes makt äfven i politiken. Liknande akter tillkommo och den mest betydelse-
fulla ånyo genom Karl II. Ty denne kloke furste, som visst icke var synnerligen
bunden af religiösa fördomar utan snarare fritänkare, lät 875 påfven Johannes VIII
förläna sig kejsarkronan, liksom han 869 hade mottagit den lothringska kronan af
de lothringska biskoparne. På grund af sin svaghet i militäriskt afseende sökte han
ett stöd hos prästerskapet. Men de tyska Karolingerna jagade honom genast ur
Italien, och påfven fick göra bittra erfarenheter af eländet i ett land, som saknar såväl
fast inre ordning som en konungamakt på egen grund. Johannes VIII var en klok
och djärf man. I utvecklingen af den kyrkliga organisationen har han vunnit
berömmelse genom påbudet (26 juni 880), som medgaf slaverna bruket af bibeln på
deras eget språk och förrättandet af mässan och gudstjensten på det slaviska
språket, »ty Gud har icke befallt oss att prisa honom på tre språk, utan på alla». I
utvecklingen af den påfliga öfverhögheten öfver den kejserliga värdigheten syntes
han hafva tagit det sista steget. Han invaggade sig i den föreställningen, att det
stod honom fritt att afgöra, åt hvilken han ville förläna kronan. Han krönte Karl II
under julhelgen, hvarigenom han fick tillfälle att erinra om Karl den Stores krö-
ning. »Karl», sade han på sitt öfversvinneliga språk, »hade före världens skapelse
varit förutbestämd för kejsarvärdigheten och af Gud sändts som kyrkans räddare
och beskyddare till det kristna folkets frälsning.» Konung Ludvig den Tyske,
hvilken såsom äldre broder efter frankisk lag hade företrädesrätt till den kejserliga
värdigheten och därför tvingade Karl II till ett skyndsamt aftåg urjl Italien och
äfven ansatte honom i Frankrike, smädades af påfven såsom en Kain, den där icke
fördrog, att den Gudi behagligare brodern föredrogs af den apostoliska stolen. Äfven
i Johannes’ och Karls åtgöranden beträffande den västfrankiska kyrkan trädde i
dagen en öfverdrifven uppfattning af påfvarnes makt i politiken. Men Karl II dog
kort därefter, 877, och Johannes VIII mördades 882. Italien och Rom försjönko i
en beklaglig anarki, påfvedömet blef en lekboll för de adliga partierna och slutligen
ett slags ärftlig tillhörighet inom en af de mäktiga familjerna. Påfvedömet befriades
ur denna träldom af det återupplifvade tyska konungadömet, hvars uppkomst är den
viktigaste händelsen under denna period. Men att Rom sedan i skydd af detta
konungadöme hastigt åter steg till sin forna höjd, det kan blott förklaras ur de fram-
gångar, som det hade vunnit vid tiden för den karolingiska monarkiens upplösning
(843-887).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
