Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
147
misstanken uppstod, att man i påivens omgifning planerade ett atfajl från det frankiska
till det grekiska huset.
Den kraft och framgång, hvarmed Nicolaus I (858-867) i Lothar II:s skilsmässo-
processer och den allmänna förvirringen i de frankiska och byzantinska rikena gjorde
sitt inflytande gällande, stegrade Roms och öfver hufvud prästerskapets politiska
makt. Han använde därvid de falska dekretalen och framhöll den grundsatsen, att
de världsliga lagarne voro ogiltiga, så snart de kommo i motsägelse med de kyrkliga.
Men han betonade också alla biskopars underdånighet under Rom, medan de pseudo-
isidoriska dekretalen sökte gifva stöd åt biskoparnes själfständighet. Efter Nicolaus I
står Rom i spetsen för hierarkien. De tre andra patriarkaten, Alexandria, Antiochia
och Konstantinopel,
lyckades, hade han
merendels blott till-
fälliga kombinationer
att tacka därför. Men
i stort sedt vägde
hans pontifikat tungt
i vågskålen till för-
mån för de klerikala
önskningarne, liksom
de påfliga vyerna
blefvo väsentligt vid-
gade. Och nu till-
mötesgick konung
Karl II (den Skallige)
denna riktning både
i ord och handling.
Redan 859 hade han
på synoden i Savo-
niéres uttalat sig så,
spm om han erhållit
sitt konungarike ge-
nom den biskopliga
kröningen och smör-
jeisen. På samma
sätt förfor han, när
han sökte rycka till
sig riket efter den
869 aflidne konung
Lothar II. Han in-
kallade Lothringens
biskopar till ett slags
synod i S:t Stefanskyrkan i Metz. I församlingens namn förklarade en biskop, »att
den närvarande konung Karl genom Guds vilja blifvit för dem uppenbarad såsom
rikets rättmätige arftagare, åt hvilken de för den skull frivilligt och enhälligt ville
öfverlemna sig». Efter ett tal af konungen höll den snarfyndige ärkebiskopen Hink-
mår af Reims ett anförande om kyrkan i Metz, hvarvid han särskildt framhöll, att
Ludvig den Fromme en gång här återfått sin krona, sedan han blifvit afsatt, vidare
om kyrkan i Reims, hvarest Chlodvig blifvit smord med olja, som sändts från him-
melen, och slutligen om seden att kröna och smörja konungar vid tillträdet till
ett nytt rike. Därefter beslöts under jubel, att konung Karl skulle krönas. Så skedde,
och till slut smorde honom Hinkmar med den föregifna himmelska oljan från kyrkan
i Reims.
Detta tillvägagångssätt af Karl II, den Skallige, var ett brott mot fördragen, och
han måste också snart släppa sitt rof och på riksdagen i Mersen (d. 8 aug. 870)
träffa öfverenskommelse med sin broder Ludvig den Tyske om en delning af det
lothringska riket, hvarigenom han fick nöja sig med nästan endast den romanska
stå tillbaka för Rom.
Påfven kan döma
alla, men kan ej dö-
mas af någon. Till
Rom kan man vädja
från hela världen, och
Rom ensamt kan dö-
ma en felande biskop
till afsättning. Rom
ensamt har rätt till
kyrklig lagstiftning.
Synodernas beslut
måste bekräftas af
påfven: »alla andra
kyrkors lagar bero af
den apostoliska sto-
lens lagar, med hvilka
de stå och falla.»
Denna sats slungade
Nicolaus I emot ärke-
biskop Hinkmar af
Reims, som ej ville
finna sig i dylikt för-
tryck. Sådana häf-
tiga konflikter hafva
ofta förekommit in-
om kyrkan. Nicolaus I
har ingalunda öfver-
allt genomdrifvit sina
anspråk, och där det
Kortsidan af kejsar Karls skrin i
domkyrkans skattkammare i Aachen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
