Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
kätteri till väldet, nämligen bildstormariies. Sakläget var detta, att dugande rätt-
trogna påfvar och viljestarka kejsare fullbordade den för länge sedan påbörjade skils-
mässan och den romerska politikens kursförändring från öster till väster. Härmed
sammanhänger uppkomsten af en påflig kyrkostat, som ytterligare gynnades genom
det langobardiska rikets tillbakagång och förbindelsen med frankerna. Gregorius var
den förste påfve, som tillika gjorde sig gällande på det världsliga området. Hans
förnämsta verksamhet bestod i försvaret mot langobarderna, frigörelsen från byzantinsk
öfverhöghet och vården om angelsaksarnes förkunnelse. År 718 anlände angelsaksaren
Bonifatius till Rom och knöt dessa kyrkligt-andliga band, som slutligen skulle samman-
hålla hela Västerlandets kyrka. Om förhållandena här voro gynnsamma, så voro
de så ^mycket betänkligare på annat håll. I den spanska Västern hade saracenerna
störtat goternas rike, och deras anförare lofvade skrytsamt, att Muhammeds namn
skulle utropas från det påfliga palatset. I Östern utfärdade kejsar Leo 726 ett edikt,
hvari han i kraft af sin maktfullkomlighet som kyrkans öfverherde förbjöd bild-
dyrkan såsom varande afguderi. Häremot inlade påfven sin gensaga, och förklarade,
att statsöfverhufvudet icke hade befogenhet att befalla i trossaker. För att träffa
ännu kännbarare förbjöd Gregorius all skattebetalning till Konstantinopel inom sin kyrko-
provins. Förgäfves sökte kejsaren störta sin motståndare. Förhållandena blefvp blott
ännu mera invecklade; tronkräfvare bildade sammansvärjningar i Ravenna. År 730
utfärdade Leo ett skärpt förbud mot alla bilder, afsatte den motspänstige patriarken
och tillsatte en fogligare. Gregorius uttalade sitt missnöje, men fick icke upplefva
slutet på stridigheterna. Han uppträdde äfven mot byzantinernas tryckande skatter
och godtyckliga förvaltning. Den grekiske ståthållaren fördrefs från Rom, och påfven
öfvertog hans befogenheter. Konung Liutbrand betraktade honom som själfständig
landsherre. Kyrkostaten begynte utveckla sig. Den omfattade från början kuststräckan
från Corneto till Gaéta och kallades vanligen hertigdömet Rom och ansågs som
den helige Petri besittning. Den påfliga politiken hade gjort ett betydande framstag
under Gregorius II. Ögonske.nligen samlade sig Västerlandet, närmast den väster-
ländska kyrkan, ånyo kring Rom.
Gregorii efterträdare med samma namn (731-741) var den siste påfve, som lät
sin utnämning beträffas af kejsaren. Han gick i företrädarens fotspår och afsände
ett djärft bref till Konstantinopel, hvarefter han inkallade en italiensk synod, som
fördömde alla [bildstormare. Kejsaren förstod, att Italien begynte lösgöra sig från
riket. Han sände en flotta för att återeröfra detsamma, men den skingrades af storm.
Han lade Östillyrien under Konstantinopel, och påfvestolen hade väl endast sarace-
nernas angrepp på riket att tacka för att den blef tämligen oantastad. Under tiden
framträngde langobarderna ännu en gång mot Rom, och muhammedanska skepp
brandskattade kusterna. I täta skaror öfverskredo profetens anhängare Pyrenéerna,
tills de dukade under för det frankiska häruppbådet. Genom denna händelse vändes
påfvens uppmärksamhet ännu mera åt Västern. Frankerna hade vunnit en dubbel
framgång: segern öfver islam och omvändelsen af tyskarne på andra sidan Rhen.
Grekerna däremot kräfde blott bördor och plikter, men gaf intet skydd. En högtidlig
beskickning från påfven afgick till Karl Martell och medförde nycklar, som legat på
den helige Petri graf. Gregorius fortsatte den anknutna förbindelsen genom beve-
kande böner om hjälp mot langobarderna, men de blefvo till en början utan påföljd.
Eljest hade påfven full sysselsättning *tned de rivaliserande ärkebiskoparne af Canter-
bury och York samt Grado och Aquileja och med den tyska missionen. Han slut-
förde äfven återställandet af den romerska stadsmuren.
Gregorius III ’fick en smidigare efterträdare i Zakarias (741-752), en i Italien
född grek. Han slöt fred och förbund med langobarderna för att på samma gång
utvidga sitt område på kejsarens bekostnad. För ytterligare laiidförvärf medlade han
ifrigt mellan Liutbrand och den hårdt ansatte Konstantin. Det gällde att icke
beröfva kejsardömet några krafter i striden mot islam. Det lugn, som påfven på detta
sätt erhöll vid Tibern, använde han till att göra sin myndighet gällande i Tyskland.
En förändring inträdde, då Aistulf blef konung och åter upptog de langobardiska
eröfringsplanerna. Redan syntes han hota Rom, då den minnesvärda beskickningen
anlände från frankernas rike, som inledde konungavärdighetens öfverflyttande från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
