Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅFVEDÖME OCH KYRKA.
119
hvad de kunde för påfvens anseende; de gjorde det i sitt eget intresse. Ej ens med
detta är Gregorii underbara mångsidighet uttömd. Han skref omkring 1,000 bref
och författade ett herdabref, innehållande förträffliga råd i fråga om verksam själa-
vård samt dialoger i tidens svulstiga stil. Han har betydelse för patristiken och
den kyrkliga kulten. Han höjde kyrkosången genom upprättandet af en sångskola
och förlänade den romerska gudstjensten denna hemlighetsfulla prakt, som i väsentlig
mån bidragit till dess utbredning. Han gaf nattvarden formen af ett mässoffer,
införde skärselden i de troendes fantasi och uppställde den satsen, att kyrkan egde
en fond af goda gärningar, som genom mässor kunde komma de aflidnes själar till
godo. Äfvenså nådde Maria- och relikkulten på den tiden sin fulla utveckling. Man
kan säga, att Gregorius infogade
slutstenen i kyrkofädernas dogma-
tiska byggnad. Hvad Orienten
åvägabragt i fråga om kyrklig
lära och Afrika i fråga om den
mänskliga viljans förhållande till
den gudomliga nåden, det har
han konstfullt sammanfogat och
gjort brukbart för Västerlandet.
Han står alltså som den siste
kyrkofadern, den mångsidigaste
af dem alla, som grundläggaren
af den romerska stolens världs-
liga höghet och politiska själf-
ständighet, som stiftaren af medel-
tidens påfvedöme. Han dog den
12 mars 604.
Liksom Karl den Stores fram-
trädde äfven Gregorii bild så
mycket kraftigare, som en till-
bakagång följde på uppsvinget.
De kyrkopolitiska målen nedsjönko
i hvirfveln af lärostriderna om
Kristi naturer och viljeyttringar.
Först under striden mellan de af
Rom understödda bilddyrkarne och
de af kejsarne omhuldade bild-
stormarne frigjorde sig påfvestolen
från det byzantinska ledbandet,
och då trosvarma präster anlände
från det nyomvända England då påfmi Gregorius I? den Store.
irankemaS rike biel allt Starkare Miniatyr ur ett missale i Natlonalbiblioteket i Paris.
och langobardernas allt svagare,
först då besinnade sig Gregorii
efterträdare på hans vågar och mål. De närmast följande påfvarne regerade endast korta
tider, och långa vakanser skilde pontifikaten. Den apostoliska stolens makt och anseende
sjönko hastigt. Under Bonifacius IV (608-615) höjde sig ett synnerligen lifligt motstånd
från Grado och från den gammal-iriska kyrkan, representerad af Columbanus. I stället
mottog påfven besök af Londons förste biskop och förlänade palliet åt biskopen af
Arles enligt den frankiske konungens önskan. Bonifacius V (619-625) fick mycket
att syssla med den engelska kyrkan. Han bestämde, att Canterbury skulle vara och
förblifva Englands metropol.
En längre styrelse förunnades först den förnäme och verksamme Honorius I
(615-638). Han förskönade Rom och uppbyggde en Peterskyrka med koppartak. Han
förlänade klostret Bobbio en urkund, som ställde det omedelbart under den påfliga
stolen, ett viktigt aktstycke, emedan därmed början gjordes till klostrens undantags-
ställning i fråga om den andliga domsrätten (exemtion). Han stod i liflig förbin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
