Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Påfvedöme och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
kriget med langobarderna, som upprepade gånger visade sig framför Roms murar.
Outtröttligt verksam äfven härvidlag rent af befallde påfven, att ingen präst fick
undandraga sig försvarsplikten. Hufvudstaden hade väsentligen hans omtanke att
tacka för sin räddning. Han befordrade afsiktligt kesjarens anseende, men natur-
ligt nog blef det strid om de ännu oafgjorda kyrkliga maktfrågorna. H vilkendera
af de båda stolarne tillkom primatet? Till sist hade saken vändt sig till Konstanti-
nopels förmån. Gregorius mötte denna utgång med värdighet, men patriarken antog
obesväradt titeln »ekumenisk biskop», hvilket Gregorius underlät. Söndringen fort-
for, medan de langobardiska striderna spelade in, och förhållandet till kejsaren
försämrades. Det visade sig omöjligt att genomföra de föregående påfvarnes kraf.
Man fick vara nöjd, om blott Konstantinopels anspråk på öfverhöghet öfver hela
kyrkan kunde afvisas. Gregorius förklarade för den skull, att ingen biskop finge
framställa detta anspråk, ty därigenom snarare rubbade han kyrkans grundvalar.
Alltså förnekade han i ögonblickets nöd sin store företrädare Leos slutliga mål. I
hans ögon stodo de fyra patriarkaten lika högt: Rom, Konstantinopel, Antiochia och
Alexandria. Han uppgaf ledningen af hela kyrkan för att så mycket säkrare rädda
Västerlandet åt Rom. Men full visshet vann han aldrig, ty den grannlaga frågan
om titulaturen förblef sväfvande. Äfven det västerländska residenset beredde den
påfliga stolen bekymmer genom sin sträfvan efter oafhängighet. Ännu mera hotfull
syntes den istriska söndringen, och lidelsefullas! kämpade man i Illyrien, där dock
påfven genom kraft och hofsamhet vann sitt mål.
Gregorius hade mindre framgång i Västern. Den västgotiska kristenheten upp-
trädde mycket själfständigt, hvarför påfven där ej mäktade utöfva en öfverherdes
befogenheter. Därför närmade han sig frankerna alltifrån 595, hvarvid han stödde
sig på den romerska stolens besittningar i Sydgallien. Han förordnade för dessa en
egen fogde, som i vissa fall kunde uppträda som påfligt sändebud. I all synnerhet
sökte han vinna Brunhilds bevågenhet. Faktiskt vann han den kungliga familjens
aktning och vördnad, men ändå intet större inflytande. Det frankiska stödet var i
hans ögon viktigt för det löftesrikaste fältet för hans verksamhet: förkunnelsen i
England. Där gifte sig den hedniske Aethelbert med den frankiske Chariberts dotter,
hvarvid medgafs, att hon skulle få behålla sin tro och medföra en biskop. Snart
reste sig den gamla S:t Martinskyrkan i Canterbury i ny skrud ur sina ruiner. År
596 sände Gregorius prosten Augustinus från det romerska Andreasklostret med två
följeslagare till Canterbury, där de drogo in med korset och Kristi bild på en duk.
Redan 597 mottog konungen dopet, hvarigenom tusenden förmåddes till öfvergång.
Nya predikanter kommo och medförde palliet till Augustinus. Oaflåtligen visade
Gregorius vägen för denna mera munkaktigt kortsynta ande. Det gällde att öfver-
tyga och oförmärkt leda. Den 22 juni 601 aflät påfven med ett djärft förgripande
i framtiden, kanske öfverskattande det redan vunna, ett kyrkligt program för
Britannien. I öfverensstämmelse därmed skulle London och York blifva metropoler,
hvart och ett med tolf lydbiskopar (suffraganer). Närmast blef detta blott utkast,
ty man måste uttränga icke endast hedendomen utan äfven den gammalbritiska
bekännelsen, som då stod i sin fulla kraft. Det kom till en brytning med denna för
påskräkningens skull. Först efter århundraden bröts det sista britiska motståndet
genom engelsmännens öfverlägsna ställning. Den världsställning, som Gregorius små-
ningom förvärfvade sig, återverkade på Italien, där han gällde som rättrogenhetens
och romarväsendets värn. I hela Italien förstod han att skaffa sig inflytande vid
biskopsvalen, och han afrundade och sammanförde till ett helt de omfattande
besittningarne på Sicilien. Äfven öfriga jordagods ställdes under pålitlig förvaltning.
Snart inflöto stora penningsummor till den apostoliska stolen; han använde dem
med klokhet och gjorde sig till den verklige härskaren i Rom. Han öfverträffade i
anseende själfve ståthållaren i Ravenna. Intet under, att Gregorius försökte vinna
äfven langobarderna för den rätta tron. Med riktigt uppfattning erkände han mun-
karnes betydelse. Hvad vore icke vunnet, om de från en Kristi skara blefve påfvens
följe! Därför gynnade han dem genom en rad af förordningar och lät dem, så långt
möjligt var, behålla sitt oberoende. Ingen biskop skulle få blanda sig i ett klosters
angelägenheter, såvida ej verkliga skäl talade därför. Munkarne gjorde med glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
