Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GERMANERNAS KULTUR. <J(J
en torftig kvarlefva, på fastlandet ett fragment, Hildebrandssången, som härstammar
från den östgotiska sagokretsen, och bland angelsaksarne Beowulf. Bägge hafva tro-
ligen tillkommit mellan 700 och 800, och deras karaktär är ännu nationellt hednisk.
Därjämte bevara författarne på latinska språket, framför allt Paulus Diaconus, en
myckenhet af sagostoff. Så godt som utan någon medveten åtskillnad löpte länge
sanningen och dikten vid sidan af hvarandra och gingo stundom upp i hvarandra.
Hos de frankiska folken upphör den äldre hjältesagan för att i förnyad gestalt kretsa
omkring Karl den Store. Vid sidan af den poetiska litteraturen bibehöll sig i England
en juridisk, historisk och religiös. Här fanns redan 680 en öfversättning af evangelierna.
Den gamla germanska diktkonsten kände blott det koiisonantiska stafrimmet i början
eller midten af versraden. Helt annorlunda var det med den latinska folkpoesien
och kyrkan. De använde det vokaliska slutrimmet, som också öfvergick i den tyska
verskonsten. Med framträdandet af en tysk andlig diktning i det 9:de århundradet
Randornament med evangelisternas symboler ur Book of Kells, den
iriska illuminationskonstens förnämsta verk (6:te-9:de århundradet).
Originalet i Trinity-College i Dublin.
var denna förvandling fullt genomförd. Men äfven latinet gick sin upplösning till
mötes. Det fortlefde som skriftspråk, med vid sidan däraf utbildade sig ett språk
för det dagliga umgänget, till en början färgadt af dialekternas skiftningar, tills ur
dessa de romanska munarterna uppkommo.
I skriften fingo runorna vika för de latinska bokstäfverna, som dock undergingo
en fullständig omgestaltning. De första århundradenas kantiga kapitäler hade öfver-
gått till de mera afrundade uncialerna och dessa i sin ordning till kursiv skrift, som
på grund af behofvet att skrifva skyndsamt sammanband och därigenom förändrade
bokstäfverna. Ur densamma uppkommo sedermera de olika nationella stilarne. För
böcker använde man pergament, för officiella urkunder papyrus. Men det var dyrt
och mindre hållbart, hvarför pergament äfven användes i det 7:de århundradets kans-
lier. Längst bibehöll sig papyrus i det påfliga kansliet. Till bekräftande af äkt-
heten brukade papyrusurkunderna vara försedda med sigill af metall, pergaments-
urkunderna med vaxsigill.
Gå vi så öfver till konsthandtverket, så var detta behärskadt af folkvandfings-
eller stamstilen. Denna har uppstått ur linearornamentiken, ur öglor och slingor
af remmar och band. Sålunda kunde genom formernas förändring framställas
en stiliserad bild af djurkroppen, företrädesvis hufvudet. Framställningen är icke
reliefartad utan håller sig på ytan. I sina aflägsna skogsbyar kunde germanerna
icke lägga i dagen något sinne för plastik eller byggnadskonst, men så mycket
mera en ännu outvecklad fantasi. De smyckade sina byggnader af trä med h värj e-
handa utsirningar, såsom flätverk och groteska djurhufvuden, hvilka motiv de sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
