Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
fruktansvärd utbredning, och lif och egendom föllo i värde. För att någorlunda
skydda sig och framtvinga bekännelser örn brott uppfann man allahanda slags straff
och tortyr.
Vid den urartade statsmaktens sida stod kyrkan. Äfven hon hade nedsjunkit i
försumpningen, som omgaf henne. Men hon sökte ändå att verka mildrande genom att
förklara tempel och kyrkogårdar för fridlysta platser, genom att införa sabbatsflrandet,
genom att uppträda mot de värsta afvikelserna från god sed och slutligen genom att
i kleresiet skapa en ämbetsmannakår, som genom sin bättre organisation var öfver-
lägsen den världsliga. Men mot de lössläppta lidelserna skyddade stundom icke ens
det allra heligaste. Förfallet påskyndades genom bristen på tro och genom det ytliga
anammandet af kristendomen, hvars väsen var främmande för frankerna. Deras sätt
att tänka och känna var i många afseenden ännu fullt hedniskt, så mycket hellre
som all högre pliktkänsla saknades. Äfven i andligt afseende hvirflade alltså de mest
bjärta motsatser om hvarandra, utan att någon åtskillnad lät sig uppvisa mellan
romaner och germaner. Härvid får man dock icke förbise, att förvildningen i första
rummet gällde stormännen och de romanska trakterna, medan ännu mångenstädes
på landsbygden gammal tukt och ordning bibehöllo sig. Särskildt i Tyskland och
England väfte folkmängden och uppstodo nya orter. Allt som allt visade sig för-
hållandena trots svåra brister mindre nedslående än vid tiden för romarrikets undergång.
Det andliga lifvets låga ståndpunkt röjer sig i vetenskaperna. Den friska skapar-
kraften var utsinad. Germanerna saknade alldeles litterärt sinne, och med deras
uppträdande försvann den sista erinringen om antik-romersk kultur, för så vidt ej
kyrkan beredt densamma en fristad. Man lyssnade ej längre till några vältalighets-
prof, utan föredrog berättelserna om helgonens lif. Utom legender hade man utdrag
ur de gamles skrifter förenade i samlingsverk. I Frankrike utslocknade all egentlig
författarverksamhet med Gregorius af Tours i slutet af det 6:te århundradet, i Italien
med Gregorius den Store i början af det 7:de århundradet och i Spanien med Isidorus
af Sevilla och Julianus af Toledo vid midten af samma århundrade, öfverallt en
litterär förödelse, en gapande klyfta, som kännetecknar öfvergången mellan forntid
och medeltid. Så godt som alla författare voro af romansk härkomst. Att läsa och
skrifva var för germanerna en svår och sällsynt konst, så att till och med Karl den
Store först på tronen måste lära densamma. Dock funnos många bland dem, som
hade lärda böjelser, såsom östgoten Theoderich och hans dotter Amalasuntha, frankernas
konung Charibert och västgöterna Sisibut och Kindila. Bildningen var högre i Södern
än i Norden. Italien med Rom och Ravenna bevarade mest det andliga lifvet. Karl
den Store förde med sig grammatiker och aritmetiker från Tibern. Påfvarnes bref
ådagalägga god logisk skolning och utmärkt förtrogenhet med latinet.
Men ingenting gick upp emot hvad irer och angelsaksare åstadkommo. Under
den ännu unga kristendomens första hänförelse höjde de sig till de förnämsta repre-
sentanterna för litteraturen. Bland irerna nådde denna sin höjdpunkt med S:t Patrik,
(i midten af det 5:te århundradet), S:t Columba och S:t Columbanus. Angelsaksarnes
lärdomsprof begynte med Aldhelm (f 709), nådde sin höjdpunkt med Beda och började
aftaga efter Bonifatius. På Irland och i England uppstodo vidtberömda skolor, och
till och med nunnor skrefvo latinsk vers. Till det latinska författarskapet slöt sig
hos bägge folken och snart äfven hos skandinaverna en litteratur på landets eget
språk, som företrädesvis yttrade sig i stora episka dikter och lagverk. Det blef af stor
betydelse för fastlandet, att irer och angelsaksare dit öfverförde sina kunskaper, hvari-
genom de inledde den karolingiska tidsålderns renässans.
Det gick germanerna på romansk mark, såsom det merendels plägar gå invandrare,
att de efter hand upptogo de underkufvades sedvänjor och väsen. Till och med
det enhetliga germanska språket föll sönder i dialekter och språkgrupper. Det gotiska
språket skilde sig från det skandinaviska och omkr. år 600 högtyskan från lågtyskan.
Ju tätare den romanska befolkningen var, dess hastigare gick tyskan under, men den
bibehöll sig mångenstädes ganska segt, om också slutligen blott såsom utgreningar af
hufvudstammen. På Ludvig den Frommes tid hade afgörandet fallit och var den språk-
liga åtskillnaden mellan romaner och tyskar ett fullbordadt faktum. Af den rikedomens
lullhet, som en gång utmärkte germanskt andligt lif från denna tid, återstår tyvärr blött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
