Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Germanernas kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 J- VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
konungatjenst började medföra adlig värdighet. Härskarens myndighet kallades
»konungens bann», som under medeltiden hade trefaldig betydelse: 1) rätten att
påbjuda och förbjuda vid hotelse af straff, 2) själfva påbuden och förbuden och
3) straffet, som följde på öfverträdelsen häraf. De äldre bötesstraffen skärptes till
kropps- och lifsstraff. Konungen innehade härbannet, d. v. s. afgjorde om krig och
fred, uppbådade folkhären och förde befälet öfver densamma. Därjämte var han
högste domare och upprätthållare af rättsordningen, friden, och det så mycket hellre
som rättskipning och förvaltning då ännu icke voro skilda. Han hade högsta
myndigheten öfver förvaltningen, den allmänna ordningen och kyrkan och var den, som
sammankallade riksförsamlingar och koncilier. Ur de olika slagen af statsintäkter
bestridde han utan åtskillnad allmänna och enskilda utgifter. För utöfningen af sina
befogenheter hade konungen en ämbetsmannakår, inom hvilken civil och militärisk
myndighet voro blandade om hvarandra. Såsom bärare af centrala hof- och riksämbeten
torde följande få anses: seneskalken, uppsyningsmannen öfver hoffolket; marskalken
eller stallmästaren; munskänken; kamreraren, som förestod finansväsendet, och kansle-
ren, kansliets chef, som affattade de kungliga skrifvelserna. Den högsta värdigheten
innehade hofmästaren (major domus), som efter hand blef konungens ställföreträdare,
en vice-konung. Jämte de ordinarie ämbetsmännen funnos för tillfället förordnade,
såsom de kringresande ombuden (missi dominici) med befogenhet och uppdrag allt-
efter hvarje fullmakt. Dessutom funnos lokala ämbetsmän, såsom hertigarne. De
voro af två slag: stamhertigar och ämbetshertigar, hvilka senare konungen utnämnde.
De utöfvade en grefves befogenheter, endast att förvaltningsområdet var större.
Bland langobarder, bayrare och västgöter voro hertigarne furstar och synnerligen
mäktiga. För gränsområdenas militäriska skydd tillsattes stundom markgrefvar.
Den egentliga verkställaren af landtregeringen var grefven, som utnämndes af
konungen. Han stod i spetsen för ett förvaltningsområde, grefskapet. Intill Ghlodvigs
tid hade han blott haft exekutiv myndighet, men senare erhöll han högsta ledningen
af rättskipning, krigs- och finansväsen. Medan grefven i konungens namn utöfvade
den offentliga myndigheten, förvaltades kronogodsen af en domesticus, en tjensteman
för bevakande af de egendomsherren tillkommande ekonomiska rättigheterna. Ängel-
saksarnes »shire» utvecklade sig själfs tan digare under sin höfding, »ealdorman»,
som förmodligen valdes på grefskapets ting (shire-moot). Men arven här växte
konungamakten, och ealdormanen förvandlades till en kunglig ämbetsman. Många-
handa olikheter förefunnos bland de andra germanfolken. I langobardernas rike
intog hertigen grefvens plats.
Redan i äldsta tider sönderföll folket i underafdelningar, hundaren eller härad
(centenoe), som hufvudsakligen, dock icke uteslutande, tjenade som tingsområden. I
tinget deltogo ursprungligen alla fria män inom området, längre fram endast valda
ombud. Man har tvistat mycket angående ledaren för det frankiska hundaret.
Ursprungligen var centenarien (thunginus) af allt att döma en folkvald lokal ämbets-
man, vid hvars sida domaren (sacebaro), som tillsattes af grefven, verkade som
representant för konungens myndighet. Småningom blef dock centenarien en kunglig
ämbetsman, hvarvid på samma gång hundaret förlorade karaktären af att vara
ett samfund för att i stället blifva ett förvaltningsområde. På liknande sätt tedde
sig utvecklingen i England. Hundaret sönderföll i städer och byalag. Fria menig-
heter bestämde själfva öfver sina angelägenheter, medan de halffries stämmor leddes
af egendomsherrn eller hans ombud. Ju mera konungadömet utvecklade sig, dess
mera drogos de egentliga statsärendena till herredagarne ock riksförsamlingarne.
Här sammankommo de världsliga och andliga stormännen under ordförandeskap af
konungen eller hans ställföreträdare. Till en början hade riksdagarne blott råd-
gifvande stämma, men erhöllo efter hand åtskilliga på häfd grundade rättigheter, så
att slutligen deras bifall blef erforderligt för alla ärendens afgörande. Hos västgöterna
utvecklade sig de kyrkliga koncilierna till riksdagar. Mest bibehöll folket den afgö-
rande rösten hos angelsaksarne. Här rådslogo biskoparne och de mera betydande
abboterna, ealdormanerna och kungliga ämbetsmän på witenagemot, som sammanträdde
tre eller fyra gånger om året och kunde utvidga sin befogenhet hur långt som helst.
Konungen brukade vara omgifven af ett följe, som dock icke bildade något slutet eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
