Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Randornament ur Medardi af Soissons för Karl den Stores räkning skrifna
evangeliebok med evangelisternas symboler. I Nationalbiblioteket i Paris. |
förhållande till grannfolken. Här är han icke den lysande härföraren, utan den
beräknande statsmannen, som blott drager svärdet för att nå ett bestämdt mål, som blott
betraktar svärdet som ett medel till målet för att omedelbart efter vapnens framgång
befästa densamma och göra den fruktbärande genom lagstiftning och förvaltning.
Det ena företaget var på visst sätt förutsättning för det andra. Härvid förstod han
att för sin världsliga politik vinna andliga bundsförvanter, i Italien påfvedömet och
i det öfriga Europa den frankiska kyrkan.
Men strax efter Pippins död såg det ingalunda förhoppningsfullt ut, ty riket var
deladt mellan Karl och Karlman och därmed blottställdt för tvedräkt, ja brödrakrig
hotade. Men Karls lyckliga stjärna ville, att Karlman dog redan efter tre år. Den
efterlefvande grep genast in och tog broderns rike i besittning med bifall af
framstående andliga och världsliga stormän. Karlmans söner, som man beröfvade
arfsrätten, flydde till langobardernas konung, hvars dotter Karl hade förskjutit. Kriget
kunde nu knappast undvikas, så mycket mindre som ett ordnande af de bägge folkens
ovissa mellanhafvanden syntes nödvändigt. Karl var ojämförligt starkare än
motståndaren. Han eröfrade Pavia, tog Desiderius till fånga och gjorde sig själf till
langobardernas konung, hvarigenom frankernas och langobardernas riken blefvo
förenade i personalunion. Ojämförligt svårare visade sig saksarnes underkufvande.
Krigiska och stolta, trotsiga och sega hade de hittills afvärjt frankernas angrepp utan
att själfva komma till en fast, statlig sammanslutning. År 772 drog Karl i fält mot
dem. Han inledde därmed ett företag, som han hvarje år ända till 783 måste upprepa.
Saksarne hade i Widukind en höfding och folkhjälte. Trosnit och krigslust,
svärd ock kors tedde sig i nära förbund med hvarandra. Det var, som om lidelserna
från eröfringskrigen mot morerna hade påverkat äfven detta företag.
Redan första året förstörde Karl den heliga Irminkolonnen,
men framgången var icke fulländad förrän med Widukinds dop,
hvarvid segervinnaren fungerade som fadder, och med den
kyrkliga tacksägelsefest, som påfven lät föranstalta på konungens
önskan. Strömmar af blod måste vittna om kärleken till nästan.
Den förbittrade härskaren lät på en enda dag afrätta 4,500
saksiska gisslomän, då de i hans ögon brutit mot tro och lofven.
Slutligen utbredde sig kyrkogårdens stillhet öfver landet, utan
att dock nya resningar upphörde. Icke förrän år 804 kunde
saksarne anses fullt kufvade. Segern blef i dubbel måtto begagnad:
till bosättning af franker i de människotomma skogsbygderna
och till landets indelning i biskopsdömen, som stodo under
de frankiska metropolerna Köln och Mainz. De frankiska prästerna
och den frankiska författningen gjorde resten.
|
Karl den Stores sigill.
(Antik gemme.) |
Söder om saksarne bodde bayrarne, och förhållandet till dem var lika ovisst som
förut till langobarderna. Äfven bland dem uppträdde Karl med stor härsmakt, och
hertig Tassilo måste underkasta sig. Då han i harmen sökte stöd hos avarerna, blef han
afsatt och inspärrad i ett kloster. I stället för hertigdömet trädde nu på visst sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:07:33 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/2/0111.html
