Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämbete uppstod såsom en hjälpanordning för stiftsöfverhufvudena. Sedan grundvalen
för byggnadsverket blifvit lagd på ett någorlunda tillfredsställande sätt, öfvergick
man till själfva byggnadsverket, d. v. s. det andliga ståndet. Visserligen skedde
starka rubbningar, men förbättringen genomfördes med fast vilja. Öfverallt genomfördes
den romerska kyrkans stränga grundsatser. Slutligen genombröt reformen de
skrankor, som provins-synoderna uppställde, och lät den frankiska kyrkan framstå
som ett samladt helt. Våren 745 samlades det första rikskonciliet. Bonifatius, som
ursprungligen fått Köln sig anvisadt som ärkebiskopssäte, fick i stället Mainz som
sitt residens. Våren 747 höll han med 13 biskopar från bägge rikshälfterna sitt sista
möte. Den kyrkoförfattning, som föresväfvat honom, kom här klart till synes. Det
är anmärkningsvärdt, att den kom till stånd utan ingripande af den världsliga makten.
I hvarje fall var det Bonifatius, som gaf kyrkans helgd åt tronskiftet, när han
förrättade smörjelsen å Pippin i S:t Denis’ dôm. Själfva luften, som man andades,
var och blef än mera uppfylld af kyrklig anda. Rom ryckte närmare; man
vallfärdade dit, och snart syntes påfven på frankisk mark. Bonifatius var
medelpunkten i denna förvandlingsprocedur, men han begynte blifva gammal, och
förhållandena växte honom öfver hufvudet. Då trädde påfven i hans ställe. På
ärkebiskopsstolen i Mainz med dess noga bestämda oämbetsplikter synes den rastlöst
verksamme mannen ej hafva funnit sig till rätta. År efter år begaf han sig för någon
tid till det af honom grundade klostret Fulda. Ja, slutligen återvände han till sin
ungdomsdröm, frisernas omvändelse som afstannat efter Willibrords död. Han drog
ut till hedningarne, predikade och döpte, tills han en tidig morgonstund blef
öfverfallen och dräpt af dem.
Man har kallat Bonifatius »tyskarnes apostel». I hvarje fall var han en väldig
personlighet, en »ödets man», som inledde medeltiden. Kunskapsrik och kysk
vandrade han sin bana, ihärdig och plikttrogen. Egentligen var han mera munk och
predikant än kyrkopolitiker. Han hade ett sundt omdöme och en outtömlig
arbetskraft. Resultatet af hans lefnad är grundläggningen af den tyska kyrkan och
förbättringen af den frankiska samt föreningen af de bägge kyrkorna sinsemellan och
med den apostoliska stolen. Han var, så att säga, den förste ultramontanen, en
förkämpe utan att veta det för påfvens allmakt.
Om vi nu vända tillbaka till de frankiska härskarnes historia, så möta vi i
Pippins son Karl den Store den tyska historiens mest betydande härskargestalt före
Fredrik den Store. Han var samtidens mest universella och skapande ande, och
hos honom möttes alla den tidens strömningar och åskådningar. Han ledde dem
efter sin vilja, och han anvisade Mellaneuropas folk de vägar, de hade att vandra.
Ideell lyftning förenade sig hos honom med klarsynthet, viljestyrka och storvulen
skaparkraft, och med geniets säkra aning i förening med förtänksam besinning såg
han framtiden växa upp ur det beståendes grund. Eftervärlden ser i honom på en
gång den väldige krigar- och fredsfursten. Som germansk konung var han rikets
utvidgare och ordnare, och som kejsarnes efterträdare tog han under sitt beskydd
hvvad som återstod af romersk kultur i konst och vetenskap och färdigheter för att
främja detsamma och gjuta nytt lif däri. På samma gång omhuldade han germansk
diktkonst och germansk rätt och införde folkets språk i kyrkan. Ty trots purpurn
förblef hans väsen alltid tyskt. Han insåg till fullo kyrkans makt, men han betraktade
henne icke såsom något, som hade sitt mål i sig själf, utan som en del af staten,
ty personligen kände han sig uteslutande som lekman, som en ställföreträdare för
det allmänna bästa. Han ingrep verksamt på alla områden: skolväsende, musik,
byggnadskonst, målning, plastik, konsthandtverk, stilens, myntens och sigillens normerande,
historieskrifning, diktning, lagstiftning, förvaltning, kyrkotukt och kyrklig
dogmbildning. Han tog djupt intryck af det antika Rom, dock väl till förståendes
blott af det, som var klassiskt och skönt däri. Det samtida Rom hade blott lokal
betydelse för honom. Man begagnade de antika mönstren för konst och vetenskap,
men icke såsom förr i kyrkligt, utan i rent mänskligt syfte, såsom sedermera renässansen.
De fria konsterna prydde väggarne i Aachens kejserliga palats, och liksom
de andlige skrefvo äfven lekmännen böcker och idkade konst och vetenskapliga studier.
Karl kände sig i allt som världshärskare. Tydligast visar sig detta i hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
