Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frankiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskopliga befogenheter, men utan förvaltningsområde, kommo och gingo de och
vållade oreda och oordning. Ingen visste, om de verkligen voro vigda eller blott
bedragare. Hvarjehanda slödder trängde sig in i kyrkan, till och med slafvar läto klippa
håret och blefvo Kristi tjenare. Slutligen låg allting huller om buller.
Då skedde ett omslag genom Bonifatius och genom samverkan mellan kronan och
påfvedömet. Dittills hade den frankiska kyrkan utvecklat sig utan inverkan från
Rom till en nationalkyrka. Konungen var viktigare än påfven, och i följd däraf gick
kyrkan tillbaka på samma gång som konungadömet. Men snart uppträdde ett folk
med utprägladt sinne för ordning, nämligen angelsaksarne. De fortforo att stå i
samma nära förbindelse med Rom som i sitt hemland och började sin verksamhet
bland de stambefryndade nordtyskarne. Från dessa utbredde sig deras katolska,
påfliga anda öfver hela riket. Först beträdde Wilfrid af York år 678 den frisiska
kusten, därefter Willibrord. Han anmälde sig hos Pippin och begaf sig till Rom för
att begära påflig rekommendation och tillåtelse att predika. Härigenom stärktes hans
anseende, och han blef biskop af Utrecht och frisernas apostel. Han dog vid hög
ålder den 8 november 739. Två präster, Ewald och den dödsföraktande Liafwin,
sökte utbreda evangelium bland saksarne. Men alla öfverträffades af Willibrords
yngre vän Winfrid, som förenade irernas oroliga omvändelsenit med den angelsaksiska
kyrkans grundsatser. Först gick han till Frisland och år 718 till Rom, där
han vann påfven Gregorius II:s förtroende. År 719 tilldelade påfven prästmunken
Bonifatius, som han numera hette, uppdraget att i den helige Petri namn förkunna
Guds rike för alla otrogna. Han predikade för thüringarne, friserna och hessarne,
och år 727 invigdes han af påfven till biskop öfver thüringar och hessare, hvarför
han svor denne trohetsed. Följaktligen uppträdde han som påflig biskop och
förkämpe för den apostoliska stolens anspråk. Men utan stödet af den världsliga
makten kunde ej mycket uträttas. Försedd med ett förord af Gregorius vände sig därför
Bonifatius till Karl Martell, hvilken såsom representant för den frankiska statsmakten
öfverlemnade ett verksamhetsområde åt honom. Uppfylld af förnyad ifver gick
Bonifatius till verket bland hessarne; den heliga eken vid Geismar störtade för huggen
af hans yxa. Redan kunde han för andra gången begifva sig till Thüringen, där
han bröt de keltiska missionärernas motstånd och införde god ordning. Hessare och
thüringar hade nu definitivt blifvit katolska kristne, och påfven Gregorius III
upphöjde honom efter dessa framgångar till ärkebiskop och påflig legat med rätt att
utnämna biskopar inom sin kyrkokrets, som sträckte sig öfver Alemannien och Bayern.
Han drog nya krafter till sig, såsom Lul, hans efterträdare i Mainz, och Burchard,
längre fram biskop i Würzburg. Under statens medverkan upprättade legaten öfverallt
fasta biskopsstift. I början af år 742 kunde Bonifatius anhålla om påfvens
stadfästelse å stiftsindelningen af de germanska landen.
Angelsaksaren var då åtminstone 65 år gammal, och dock återstod ännu hans
andra storverk, nämligen omgestaltningen af det frankiska prästerskapet. Den
sammanhängde med den alltigenom okyrklige Karl Martells död och hans helt annorlunda
sinnade söners tillträdde till makten. Karlman anmodade Bonifatius att träffa
anstalter för en reformsynod, som sammanträdde den 21 april 742. På grund af
dess betydelse har man kallat den »det tyska konciliet». Ändamålet var »att återställa
den gudomliga lagen och den kyrkliga fromheten», och detta uttalades å rikets
vägnar och var alltså ett statsändamål. Därmed begynte en återgång till bättre
förhållanden. De britiska vandrarpredikanterna undanträngdes, prästerskapet
hänvisades till sina ämbetsplikter, och Roms anseende vann ökad styrka bland frankerna.
Redan år 743 sammanträdde den andra austrasiska synoden i Lestinnes. Naturligtvis
stötte de stränga förordningarne på mångfaldigt motstånd, men detta måste efter
hand vika för statsmaktens och reformriktningens samverkan. Äfven på Neustrien
återverkade Bonifatii uppträdande, men där ledde Pippin nydaningsverket, som
därför blef mindre djupgående och mera af politisk art. Framför allt fastslogos
bestämmelser rörande biskoparne och deras befogenheter. De skulle åter blifva högsta
andliga myndighet inom stiften, men också öfvertaga motsvarande förpliktelser. Då
nu dessa föreföllo besvärliga för mången bärare af krumstafven, har man mångenstädes
vändt tillbaka till vandrande biskopar, hvarigenom de frankiska korbiskoparnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
