Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGELSAKSARNES STATER. 65
norrmännen företrädesvis höllo till i Skottland och på Irland. Det första nordiska
konungadömet uppstod i Northumberland med York såsom hufvudstad. Nu följde
oafbrutna, ytterst blodiga strider. Till de nationella motsatserna sällade sig religiöst
hat. Kyrkor och kloster uppgingo i lågor. Den angliske konungen Eadmund blef
marterad till döds, då han ej ville af s värj a kristendomen, och den danske konungen
Guthrum tog hans land i besittning. År 871 rasade kriget i Södern. Genom slaget
vid Aescesdun nära Reading afgjordes det till förmån för de gamla inbyggarne, men
endast för att snart åter flamma upp. Då ^Ethelred dog, var ställningen så hotande,
att man icke vågade göra hans minderåriga söner till konungar, utan öfverlemnade
riksstyrelsens tunga börda åt hans broder JElfred.
JElfred (871-901) var rätte mannen. Också har historien kallat honom den Store.
Hans uppfostran värj försummad till följd af de ständiga striderna, men alltifrån
ungdomen var han uppfylld af ett starkt begär efter kunskaper. Han kom tidigt till
Rom, där påfven vigde honom till konung. I verkligheten nådde han denna värdig-
het först vid 22 års ålder, och hans första uppgift blef att kämpa mot danskarne.
Fienderna blefvo lyckligt afvisade, men det skedde troligen mera genom underhand-
ling och penningar än genom vapenmakt. De funno ett lättare byte längre i norr
och underkufvade Mercia, hvars konung måste lofva dem härfölje och förplägnad.
Därpå öfversvämmade de Norden, Västern och Södern.
Egentligen var det blott Wessex, som höll sig uppe i de fruktansvärda bränning-
arne. Men äfven dess stund tycktes vara kommen, då danskarne åter visade sig
där år 876. Förgäfves sökte ^Elfred på fredlig väg hålla dem borta. Han måste
kämpa för tillvaron både till lands och till sjöss, och lyckan var honom bevågen. Med
den första Iflotta, som Englands historia känner, lyckades det efter en sjöseger att i
dimman jaga de fientliga skeppen mot klipporna och därigenom nödga de landdrifne
att återtaga till Mercia. Ännu en gång var Wessex räddadt, och danskarne bosatte
sig allt mer och mer i de norra trakterna, alltjämt förstärkta genom nya tillskott.
Härigenom ökades emellertid faran för Wessex, ty det blef möjligt att samla en stor
här i Norden och rycka söderut. Det skedde 878. För konungen återstod ingenting
annat än att gömma sig i Somersets skogar.
Trots dessa vedervärdigheter misströstade icke ^Elfred. Han höjde sina anhängares
förtröstan, samlade en krigshär, öfverföll fienderna och besegrade dem. Tydligen
hade dessas sinnen blifvit mjukare genom kristendomen. Själfve konung Guthrum
mottog dopet. Denna händelse banade vägen för en förlikning mellan danskar och
angelsaksare, som ledde till ett fördrag, hvarigenom Britamiien delades mellan dem.
Alfred erhöll södra delen med Wessex och hälften af Mercia, danskarne återstoden.
Båda parterna erkände hvarandra som likaberättigade, och uppkommande tvister
skulle åtgöras på rättslig väg. Härefter följde en jämförelsevis lugn tid, hvarunder
det djupt sjunkna riket återupprättades. Nu kunde man segerrikt tillbakaslå tillfälliga
plundringståg af vikingar. Då råkade än en gång allt i fara. Den tyske konungen
Arnulf tillfogade år 891 de främmande röfvarskarorna ett förkrossande nederlag. Därpå
följde en svår hungersnöd på fastlandet, som dref främlingarne of ver hafvet till Eng-
land. En flotta på 250 skepp landade år 893 på kusten af Kent, medan en annan
under Hasting löpte in i Themseh. Danskarne i Östangeln och Northumberland gjorde
gemensam sak med dem. ^Elfred mötte dessa faror med försiktighet och klokhet
under långvariga växlingsrika strider, som nådde ända till gränsen af Wales. Framför
allt bröts främlingarnes styrka mot de väl befästa städerna. Slutligen insågo de det
lönlösa i sina bemödanden och skingrade sig år 897 dels till Northumberland, dels
under Hastings anförande till Frankrike. England var åter fritt.
Under trettioåriga strider har ^Elfred icke blott försvarat sitt fosterland utan äfven
höjt det till en förut okänd blomstring. Han var en stor krigare och statsman, och
hans personlighet verkade lifgifvande på alla områden. Särskildt vårdade han sig
om rikets försvar. För detta ändamål ändrades härväsendet, så att det blef mera skic-
kadt att göra verkligt gagn. Bondehären utbyttes mot eller kompletterades med den
kungliga hirden. Många orter blefvo befästa, och en flotta skapades af fartyg, som i
storlek öfverträffade fiendernas. Statsväsendet, som förlamats i rent af påfallande
grad, liksom känslan af nationell samhörighet lefde ånyo upp. Såsom konung och
Världshistoria II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
