Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Angelsaksarnes stater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FlGGLSÄKSHRneS STÄT6R
Oförskräckt dådlust dref tidigt germanerna ut på hafven.
Redan i början af det 5:te århundradet finnes en kust-
sträcka i Gallien och Britannien betecknad med namnet
»Saksiska stranden», Litus saxonicum. Under trycket af
de icke-romaniserade kelterna tyckas de romaniserade
briterna hafva trädt i förbindelse med saksare, jutar och
angler. Men de funno i dem allt mer och mer i stället för
bundsförvanter eröfrare, som sökte jord och som alltmera grepo omkring sig. Af
anglerna kom nära nog hela stammen. Invandrarne förde med sig sina inhemska
inrättningar och grundade en författning, som förenade begreppen här och stam och
framställde bilden af en bofast folkhär i urgammal ordning. Adeln ledde tågen, och
ur dess krets utgingo furstarne. De fries klass utgjorde den vapenföra massan. Alla
delade de landet mellan sig, dock så, att den frie (ceorl) erhöll mindre än den ädle
(eorl). Den minsta enheten utgjordes af bysamhället. Ett antal sådana bildade hun-
daret, hvaröfver fylket höjde sig som en högre enhet och bildade grunden till de något
senare upprättade grefskapen (shires). Konungädömet, motsvarande det hos fastlandets
vandrarfolk, var en nyhet. Konungen stod i spetsen för smårikena eller fylkena.
Sådana uppväxte under den närmaste tiden i en myckenhet, som ej låter beräkna
sig, icke blott sju eller åtta, såsom det uppgifves.
I sydöst grundade Hengest det jutska konungariket Kent, västerut upprättades
det saksiska Sussex. Mest har hjältedikten att tala om Wessex, där Cerdic och
hans son Cynric härskade såsom Wodans föregifna ättlingar. Mot dem gjorde Artur
ett segt motstånd, den i sagorna berömde hjälten af runda bordet, för hvars tillvaro
i verkligheten endast ytterst svaga grunder kunna uppställas. Norr om Themsen upp-
stodo Essex, Middlesex, Norfolk och Suffolk, som senare delvis, förenades under
konungens af Mercia öfverhöghet. På andra sidan Humber märkas Deira och Ber-
nicia. Britanniens äldsta historia handlar om inkräktarnes besittningstagande af det
hittills keltiska landet och om konungarikenas inbördes strider. Ganska tidigt be-
gynte en sträfvan efter ett slags supremati, ett konungadöme öfver de andra, hvars
innehafvare på angelsaksiska kallades Bretwalda eller »den vida härskande». Bland
northumbrerna framträdde Aethelfrid af Bernicia, en väldig kämpe, som år 603 slog
skoterna vid Degsastein (förmodligen i närheten af Carlisje). Året därpå underlade
han sig Deira och anställde förskräckliga härjningar i västra Britannien. Ungefär
samtidigt med att han förenade norra England, tillkämpade sig Aethelbert af Kent en
liknande öfverhöghet i Södern. Ur de germanska smårikena hade därmed två större
välden utvecklat sig, det norra företrädesvis bestående af ^ngliska, det södra af sak-
sisk-jutska element. Briterna åter voro undanträngda till Jiustoijnrådena i väster.
Till dessa stridigheter sällade sig snart en strid om tron. I IKent höll den katol-
ska bekännelsen sitt intåg med Augustinus under ledning af påfven Gregorius den
Store. Men här möttes den af en annan kyrka, den fornbrltiska. Ännu medan
Britannien hörde till det romerska riket, hade dettas statsreligion, kristendomen, trängt
dit. Till och med Irland framträdde ur sitt dunkel. Det besöktes först af Palladius,
sedan af Patrik, bägge antagligen sända af påfven Ccelestinus (omkr. 432). Emellertid*
kommo germanerna med sina gudar som fiender öfver till Britannien. Medan kristen-
domen dukade under på den östra sidan, fick den så mycket större utbredning i väster.
Uppfylld af orubblig förtröstan till Herren begaf sig Patrik på väg som irernas apostel.
Vid slutet af det 5:te århundradet voro såväl dessa som de briter, som förblifvit keltiska,
redan till största delen vunna för kristendomen, men till följd af sitt afskilda läge och
fiendernas framträngande på alla sidor sågo de sig snart afskurna från den romersk-
katolska gemenskapen. Medan där ett prästerskap höjde sig till inflytande utan att vara
bundet af några munklöften, uppväxte här ett egenartadt klosterväsen. Det var icke bi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
