Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Italien under langobarderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring sig och inledde underhandlingar med grekerna, hvarvid han planerade en
samverkan mellan den kejserliga och langobardiska politiken. Visserligen kom ingen
sådan till stånd, men konungen förstod att undvika hvarje allvarlig förveckling med
frankerna och att bringa påfven i trångmål. När denne dog, utbröto oroligheter i
Rom, hvarvid langobarderna ingrepo utan att vinna något därmed. Plötsligt tyck-
tes allt ändra sig, ty Pippins änka bestämde Desiderii dotter till gemål åt sin son
Karl. Detta innebar en stor fara för påfven. Men åtskilliga omständigheter kommo
honom till gagn. Knappt hade ett år förflutit, förrän Disiderata vardt förskjuten och hon
återvände till sin fader. Spänningen mellan langobarder och franker ökades härigenom.
Karlmans änka Gerberga sökte och fann en tillflykt hos de förre. Nu begynte
Desiderius uppgöra högtflygande planer, men de blefva röjda, hvarpå konungen
ryckte mot Rom. Här trädde tvenne biskopar i hans väg och hotade med bannlys-
ning, och norrifrån nalkades sändebud från Karl. Under sådana omständigheter
drogo sig visserligen langobarderna tillbaka från Rom, men de böjde sig icke för de
frankiska fordringarne. Desiderius byggde tydligen på kriget med saksarne. Hans
beräkning visade sig felaktig. Två härar antågade under den väldige KÄs befäl,
och Desiderius förmådde ej behålla fältet utan kastade sig in i det fasta Pavia. I
detta ögonblick, då allt berodde på enighet, svor Spoleto påfven trohet liksom flere
andra landskap. Benevent häfdade sitt oberoende. Visserligen försvarade sig Pavia
hårdnackadt, men efter 8 månaders belägring var genom hunger och sjukdomar dess
motståndskraft uttömd, och det måste gifva sig år 774. Den langobardiska staten
föll tillsammans utan synnerligt motstånd. Desiderius fördes till frankernas land
och försvinner därefter ur historien. Under bön och vakor lär han hafva framlefvat sina
sista dagar i klostret Corbeia. I hans ställe inträdde Karl, »frankernas och langobar-
dernas konung», i det han betraktadoe sig som den förre härskarens rättsinnehafvare.
Men ännu var icke allt slut. År 775 förbundo sig hertigarne af Spoleto, Bene-
vent, Friaul och Chiusi med byzantinerna för att afskaka det frankiska oket. Karl kom
oväntadt hastigt, nedslog allt motstånd i Friaul och tvingade de öfriga till under-
kastelse. Blott Benevent höll sig oberoende under den kraftfulle hertig Arichis. Vis-
serligen tilltvang sig Karl hyllning år 787; men knappt hade franken aftågat, förrän
langobarden fann ett stöd hos byzantinerna, som fortfor ända till hans död. I
själfva verket bibehöll Benevent en nästan oafhängig ställning, tack vare sitt aflägsna
läge - den sista resten af det en gång lysande langobardiska riket. Då Karl för
tredje gången uppehöll sig i Italien (781), insatte han sin son Pippin som langobar-
dernas konung och ordnade förvaltningen på frankiskt vis, Alboins rike bildade en
länk i det frankiska världsväldet. För eröfraren blef det ett trappsteg till kejsartronen.
Om också langobardernas rike förstördes, har det dock fortlefvat ända in i vår
tid genom sina lifsyttringar: namn, lagar och personligheter.
1. Konung Aistulf. 2. Konung Pe
Langobardiska konungars
rtari. 3. Konung Desiderius. 4. Konung Kuninkpert.
mynt. Originalen i Königl. Miinzkabinett i Berlin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
