Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Början af folkvandringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖRJAN AF FOLKVANDRINGEN. 33
sare, som tydligen sjöledes hade kommit dit. Slutligen fann sig Ricimer inskränkt till
Italien, som i norr hemsöktes af alemanner och östgoter och längs kusterna af van-
daler. Ingen vrå var säker för Geiserich, som gjorde sig till en medelpunkt för mot-
ståndet mot Ricimer, uppenbarligen i ett själfviskt syfte, som satt sig stora mål före.
Med otrolig möda lyckades riksföreståndaren hopbringa en flotta år 466, men den hade
ingen framgång. Nu ingrep kejsar Leo i Konstantinopel och afsände greken Anthemius
såsom Västerns kejsare. I förhoppning om byzantinsk hjälp erkände Ricimer honom.
I verkligheten var bäraren af den värdighet, som fordom betydt allt, blott Österns
ståthållare och på samma gång den svebiske makthafvandens verktyg. Emellertid
syntes utanför Karthago en kejserlig flotta, som sändts till hjälp. Redan voro sjö-
befästningarne nära att gifva sig, då de mera sjövana vandalerna vunno öfverhand
och åter obehindradt hemsökte kusterna. Ett förbund med västgöterna gjorde dem
fullständigt till herrar öfver Medelhafvet.
Under tiden inträffade en brytning mellan Italiens verklige och så kallade här-
skare. Med en hufvudsakligen af germaner bestående här inneslöt Ricimer de sju
kullarnes stad, som försvarades af en got vid namn Bilimer. Efter en fruktans-
värd strid inträngde belägrarne under mord och plundring. Bilimer stupade, och
Anthemius blef dödad under flykten. Då upphöjde Ricimer Olybrius till härskare. Han
var gift med Eudoxias yngre dotter, och Geiserich, hvars son var gift med hennes syster,
gillade denna anordning. Emellertid dog Ricimer helt oväntadt, och hans värdighet
öfverflyttades då på burgundern Gundobad. Denne var öfverbefälhafvare öfver german-
trupperna och hade ett allsmäktigt inflytande i det sönderslitna och försvagade riket.
Efter Olybrii död upphöjde han en ny kejsare, men blef till följd af sin faders död
kallad tillbaka till hemlandet. Härmed förlorade kejsaren sitt stöd, hvarför den från
Konstantinopel sände Julius Nepos kunde undantränga honom. Händelserna följde
på hvarandra med feberaktig fart. De liknade en döendes krampaktiga ryckningar.
Förbundet mellan vandaler och goter verkade ödesdigert. Goterna bemäktigade
sig hela sydvästra Gallien ända till Loire. Vandalerna fortsatte med sina plundringståg.
Nepos blef fördrifven till Dalmatien af sin öfverbefälhafvare Orestes. Han »regerade»
i Dalmatien, medan segervinnaren i Italien uppsatte sin egen unge son Romulus på
tronen. Det skedde år 475. På detta sätt tycktes tvedräkt mellan kejsaren och
patriciern-öfverbefälhafvaren hafva bilagts på det naturligaste sätt. Men de germanska
legoknektarne hade för länge sedan visat sig mäktigare än bägge. De grepos af sina
stamförvanters åtrå efter jord och kräfde nu sådan i Italien. När Orestes tillbaka-
visade deras fordringar, upphöjde de en af sina egna, Odovakar, till anförare. Han
slog sin romerske motståndare vid Pavia och lät halshugga honom i härens åsyn.
En följd af segern var, att legotrupperna utropade sin fältherre till konung, såvida
det ej skett redan förut. Han afklädde kejsar Romulus purpurn, men lät honom
behålla lifvet. Därpå lät han en beskickning från romerska senaten afgå till kejsar Zeno
i Konstantinopel med uppdrag att förklara, att Västern icke behöfde någon egen kejsare,
utan att en gemensam sådan räckte till för bägge rikshälfterna. Senaten hade utkorat
Odovakar till kejsarens ställföreträdare och anhöll, att kejsaren ville gifva honom patricier-
värdighet och förvaltningen af Italien. Därmed afträdde senaten (476) från världs-
historiens skådeplats, denna korporation, som en gång härskat öfver jordens alla folk.
Det romerska riket hörde till det förflutna. Det lefde numera blott i krönikeskrifvarnes
föreställning. I andligt afseende bildade dess storverk grundvalen till en ny kultur,
men i politiskt afseende tillhörde framtiden och makten de germanska folken.
För det germanska väsendets utveckling hafva icke blott politiska och nationella
utan lika mycket religiösa förhållanden varit bestämmande.
Den forngermanska hedendomen var framför allt en lokal gudstjenst, som aldrig
nådde någon högre grad af inre klarhet eller yttre formfulländning. Så öfvergåfvo
Donars och Wodans dyrkare sitt hemlands lundar och kullar och kommo i en vildt
främmande värld. Hvad under då, att deras hedendom i bokstaflig mening förlorade
marken, att den blef vilsekommen och därigenom försvagad och oförmögen till mot-
stånd? Och nu trädde mot densamma kristendomen, som redan var hemmastadd i
de land, dit germaner kommo, och som i lära och yttre former var fast uppbyggd
och i andligt afseende rikt utvecklad. Den uppträdde som Frälsarens lära med
Världshistoria II. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
