Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
J. VON PFLUGK-HARTTUNG, FOLKVANDRINGEN OCH FRANKERNAS RIKE.
hos romarne, utan som personer med vissa rättigheter. De kunde ingå giltiga äk-
tenskap och besitta förmögenhet, men deras laga försvar led af bristfälligheter. De
befunno sig i samma rättsliga läge som husbondens hustru och barn. De fria män-
nen sammanträdde i folkförsamlingar, i hvilka de öfverlade om den ännu föga utbildade
statens viktigaste angelägenheter, särskildt lagstiftning och krig. I öfverensstämmelse
med folkets halfnomadiska lefnadssätt var lagen icke bunden vid territoriet utan vid
personen. Det var icke landets utan stammens lag, som man förde med sig på
vandringen. Gentemot rättskränkningar kunde man sätta antingen rättsligt förfa-
rande eller själfhämnd. Det synes hafva berott på den förorättade, för hvilketdera
förfaringssättet man skulle bestämma sig. I synnerhet vid dråp kräfde seden, att
man icke nöjde sig med de i lagen bestämda böterna, utan fordrade blodshämnd,
hvilken ålåg den
dräptes släkt. Verk-
ställigheten af do-
men ålåg domaren
(princeps), medan
själfva domen fäll-
des af tingsmenig-
heten. Förfarings-
sättet, processen,
uppfattades som
en strid mellan
parterna. Bevis-
ningen förebragtes
af edgärdsmän,
som utgjordes af
vänner och fram-
för allt släktingar.
Dessa gingo emel-
lertid icke i god
för sanningen af
ett påstående, utan
för trovärdigheten
hos den person,
som framställde
påståendet. Därtill
kom bevisning
genom gudsdom
vare sig förmedelst
Romerskt vakttorn vid Donaugränsen.
Relief från Trajanuskolonnen i Rom.
lottning eller tve-
kamp. Den frie
mannens person
ansågs oantastlig
(blott prästen fick
komma vid honom
under åberopande
af gudens namn),
och icke blott hans
person utan jämväl
hans hem, hvars
frid domaren hade
att öfvervaka.
Det fanns många
stammar, men alla
hade de detta ge-
mensamt: trotsiga
blå ögon, blondt
hår, starka krop-
par, själf känsla,
hårdt sinnelag och
dådkraft. I alla tid er
hafva väl stam-
och gruppvis före-
kommit mörkt hår
jämte ljust och
smärta gestalter
jämte undersät-
siga. I germanernas obändiga natur togo lidelsen och känslan ofta öfverhanden
öfver den lugna besinningen. Godmodiga i det daglia umgänget, voro de mått-
lösa i raseri, grymhet och begär och rent af besinningslösa i tärningsspel. Sitt
hedersord höllo de heligt, men vid sidan af ärlighet lurade list och förslagenhet.
Öfvermodiga i medgången, syntes de dessemellan alldeles nedbrutna af motgången.
Ett krigiskt drag gick genom hela lifvet. Hemma tillbragte man tiden med jakt
eller, som en äkta soldat, med att göra ingenting under fråsseri, dryckenskap och
sömn. Germanen var begifven på dryckenskap. Dryckeslaget kunde fortgå både
natt och dag. Såsom ofta de, som dricka, var han förtjust i sång. Han lyssnade
gärna till skaldens sträfva melodier, och innan han drog ut i kampen, uppstämde
han sin stridssång (barditus). l sitt förhållande till kvinnan visade man sig sträng
ända till okänslighet, dock väl egentligen blott gentemot den fria kvinnan och flic-
kan, hvilket sammanhängde med familj e- och stånds väsendet. Seden fordrade äkten-
skap i full mannakraft och i tukt och ärbarhet, hvaraf följden ofta blef en talrik
barnskara. Till följd af den frie mannens ohåga för arbete kom hela hushållsbör-
dan att hvila på hustrun. Trofast följde hon sin man till och med i striden. Ger-
manen är nästan den ende barbar, som lefvat i engifte; endast de förnäme hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
