Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De gamla germanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE GAMLA GERMANERNA. 9
Utomstående betraktade germanerna såsom en enhetlig massa, såsom en nation,
och en urgammal saga ådagalägger, att de själfva hade en dunkel känsla däraf. En-
ligt denna gällde Tuisko som stamfader, »den ur jorden uppståndne himmelsguden)).
Från hans son Mannus härstamma hufvudgrenarne: ingsevonerna (den friesisk-saksi-
ska gruppen), istsevonerna (den frankiska) och hermionerna i mellersta Germanien
ända till Donau. Dit hörde sveberna, hermundurerna, langobarderna, markoman-
iierna och andra, af hvilka många vandrade åt söder, hvarigenom nya stambild-
ningar och namn uppkommo, såsom thuringar, hessare, alemanner och bayrare. Här-
till kommo ytterligare germanerna i nordöst, vandalerna, burgunderna och goterna,
vidare en sydlig grupp, om hvilken vi hafva minsta kännedom, samt en nordlig
grupp, svenskar, norrmän och danskar. Dessa olika folk hade ursprungligen hört ihop
med ariernas stora folkstam, men småningom lösgjort sig från sambandet och ut-
vecklat sin egenart, i samma mån de kommo allt längre bort. Förmodligen talade
de ursprungligen samma språk och dyrkade samma gudar, liksom de hade samma
sagor, hemseder och rätts sedvänj or.
När ett folk öfvergaf sin forna hembygd för att söka en ny, lastade man hustru
och barn och all egendom på vagnar. Till egendomen hörde äfven de flyttbara och
hopställbara delarne af blockhuset. Indelningen af tåget var militärisk, efter släkter
och hundaren, och bibehölls äfven efter bosättningen i det borgerliga lifvet, liksom
öfver hufvud folk och här voro liktydiga. Den lägsta underafdelningen under folk-
landet vor hundaret, Gau, som bestod af ortsmenigheten under en vald föreståndare.
Städer i egentlig mening funnos icke i Germanien; man bodde i byalag eller på en-
staka gårdar. Öfver hundaret stod folklandet, som stundom var ett och detsamma
som stammen, d. v. s. de fria och vapenföra männen. En högre politisk enhet sak-
nades. Germanerna voro och förblefvo länge ett folk utan nationalkänsla. På Caesars
tid hade folklandet intet öfverhufvud, hvilket däremot senare alltmer blef regel.
De kallades furstar, på latin prindpes; angående deras befogenhet råda mycket
skilda meningar. Förmodlingen voro de i första hand öfverdomare, medan man
för krig valde en härförare (Herzog, hertig, dux) alltefter personliga kvalifikationer.
Bägge befogenheterna blefvo förenade i konungens värdighet. Det fanns folkland
med och utan konung. Jämte småkonungar funnos härskare öfver vidsträckta om-
råden, t. ex. Marbod. Ett yttre tecken till öfverhetens ställning var följet, d. v. s.
krigare, som omgåfvo höfdingen för att gifva honom mera anseende och i nödfall
försvara honom.
Penningar funnos blott för så vidt de inströmmade från det romerska riket; de
ersattes liksom fordomdags vid Tibern af kreatur, och särskildt gällde det ettåriga
nötkreaturet som värdemätare. Jorden tillhörde ännu fulket eller ortsmenigheten.
Åkrarne fördelades för hvarje år omväxlande bland dess medlemmar. Man odlade
inga foderväxter, utan endast säd. Skötseln af åkrarne ålåg gubbar, kvinnor och
slafvar. Den frie germanen ville endast bära vapen och jaga. Hans hufvudsakliga
förmögenhet utgjordes af nötkreatur, hästar, svin och säkerligen ofta äfven af gäss.
Till lösegendomen hörde äfven blockhuset, som förmodligen från början öfverallt ut-
visade samma grundform. Hyddorna af trä, vass eller lera voro täckta med halm.
I hemmet härskade husfadern med vidsträckt makt öfver hustru och barn, dem han
egde befogenhet att straffa, sälja, ja döda. Blott han, såsom verklig medlem af fol-
ket, var i egentlig mening ansvarig. Familjen utgjorde ett helt för sig, men hade
utåt en anknytning i släkten, som bildade ett helt, sammanhållet genom ömsesidiga
rättigheter och förpliktelser. För den skull tedde sig stundom hela folkland som ett
slags släktsamhälle.
Germanerna bildade ingen inre enhet, utan voro öfverallt delade i fyra stånd,
af hvilka ädlingarne, de friborne och de frigifne voro fullt oberoende, medan slaf-
varne däremot voro ofria. Ett adelsstånd synes hafva förekommit inom alla stam-
mar, sannolikt ett ärftligt sådant, men åtminstone i äldre tider kunna inga särskilda
adliga rättigheter uppvisas. Adelskapet ansågs, så att säga, som en högre grad af
friheten. Konungens släkt gällde som den ädlaste. Kärnan af folket utgjordes af de
fribornes stora massa. Vapnen voro deras oskiljaktliga följeslagare. De omgåfvos
af frigifne, som kräfde skydd. Slafvarne ansågos icke endast som lösören såsom
Världshistoria II. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
