Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inledning.
Folkvandringen innebar på samma gång förstörelse och föryngring. Rom hade
åldrats, men nytt lif spirade ur ruinerna, om det ock dröjde århundraden, innan
det nya lifvet slog rot och bar frukt. Till att börja med uppstod en fredlig in-
vandring af germaner. Allt tätare skaror strömmade öfver Rhen och Donau till de
stolta, segerrika örnarne för att i främlingars tjenst bära främlingars svärd eller så-
som fristående afdelningar ansluta sig till legionen. Därtill kommo bönder, som
sökte jord, allt talrikare ju närmare gränsen, slafvar, som tagits i krig, handtverkare
och äfveiityrare. Till sist blef en stor del af riket, särskildt Gallien och Italien, upp-
blandad med dessa element och starkt germaniserad. I synnerhet var detta fallet
inom hären, där de kraftfulla, ofördärfvade och stridbara germanerna alltmer ut-
trängde de förvekligade provinsborna. Det var blott en naturlig följd af dessa för-
hållanden, att de, som småningom blifvit en makt, också utöfvade makten och
ryckte till sig herraväldet. Först var det politiskt begåfvade härförare, som - efter
att under svaga kejsare hafva utöfvat en omfattande myndighet - sköto dessa åt
sidan och såsom Odovakar grepo efter kronan.
Jämsides med dessa inre omhvälfningar gingo yttre. Man lefde än i fred, än i
fiendskap med grannarne på andra sidan floderna. Först kommo cimbrer och
teutoner med dragna svärd för att grunda nya hem. Därefter blefvo romarne de an-
fallande, tills rollerna åter ombyttes. Alltjämt strömmade nya skaror till och kasta-
des tillbaka från gränsen, som kraftfulla kejsare sökte skydda genom ständigt fort-
satta befästningsverk. Kejsardömets hufvudsakliga värnkraft hade sammandragits
hit, och verkligen har den också förlängt rikets tillvaro, men olyckan ville, att ger-
manernas rörelse icke berodde på tillfälligheter, utan på naturliga och tvingande
orsaker. Hela folkslag, i synnerhet i trakten af Östersjön, öfvergåfvo sina torftiga
och glädjefattiga hem och vandrade med barn och boskap mot söder och sydväst
för att uppsöka fruktbara trakter. Men därigenom trängde de stammarne i Rhen-
och Donauområdet i ryggen och pressade dem framåt. Den starkaste rörelsen af
detta slag förorsakades af det plötsliga uppträdandet af hunnerna, ett folk från fjär-
ran Östern. Deras framträdande bragte germanernas stora massa i oro, ty för
många germanfolk gällde det själfva tillvaron. Själfbevarelsedriften nödgade dem att
gå öfver Donau och senare äfven öfver Rhen. Förgäfves sökte kejsarne dämma för
dem eller utrota dem. Då de icke förmådde underkufva dem, sökte de draga fördel
af främlingarne genom att låta dem mot vissa förpliktelser få stanna inom riket.
Nu kunde främlingarne slå sig ned på gammal kulturgrund och såsom inom sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
