Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
barbarerna genom den religiösa missionens vinnande kraft. Kulturens ytterligare
framsteg i världen betingades närmast af folkens kristianisering.
Kyrkan såsom kulturmakt framträdde vid medeltidens begynnelse och under dess
fortgång oaktadt sina universella anspråk i tvenne organisationsformer, som alltmer
skilde sig åt, ju längre den nya samhällsutvecklingen framskred.
I öster, inom den mera djupgående hellenismens område, förblef kyrkan nära
förbunden med det ännu bestående kejsardömet, hvars politiska och militära makt
understödde dess arbete. I väster däremot, inom den på allt längre afstånd försva-
gade kulturutbredningens område under den splittrade romanismen, gick den politiska
och militära statsenheten förlorad genom det västerländska kejsardömets fall, och
kyrkan måste ensam öfvertaga den sammanbindande organisationens uppgifter, ehuru
det kristna kejsardömet förblef åtminstone det ideal, som kyrkan fasthöll till värn
för sina egna sträfvanden, och detta ideal framkallade en ny uppfattning af förhål-
landet mellan andlig och världslig makt. Ju kraftigare dessa sträfvanden utveck-
lades, dess mindre kunde kyrkans anspråk tillfredsställas genom återknytandet och
befästandet af de forna förbindelserna med det österländska kejsardömet.
Denna olikhet i kyrkans hållning sammanhängde med kulturförenklingens olika
mått och art å ömse sidor.
I öster, där kulturen haft längre tid bakom sig för sin utveckling och hunnit
tränga djupare ned bland folkens massor, kunde också mycket mer bevaras af dess
lefvande krafter trots deras äfven där oundvikliga afmattning. Dessa krafter kommo
först och främst statsordningen till godo med dess för mängden lättbegripliga rent
monarkiska afslutning, dess kodificerade lagstiftning, dess öfverskådligare administrativa
samband mellan öfverordnade och underordnade, dess utjämnade militära indelningar,
beväpning, taktik och teknik. Äfven i det ekonomiska lifvet fanns ännu mycket
kvar af äldre tiders rikare och rörligare samfärdsel, ehuru alla transaktioner tyngdes
genom återgången till näturalhushållningens öfvervikt. Ännu upprätthölls ett någor-
lunda ordnadt myntväsen, ännu blomstrade på åtskilliga orter en industri, som äfven
var mäktig af utförsel till främmande land, ännu voro ej uråldriga handelsvägar
i Asien, Afrika och ända till nordöstra Europa alldeles afstängda eller kunde åtmin-
stone efter längre eller kortare afbrott åter öppnas med den på nytt förstärkta stats-
maktens väpnade eller diplomatiska bistånd. Kyrkan kunde således fortfarande
räkna på starkare hjälpmedel i dessa delar af Medelhafsvärlden och kände sig så
mycket mera föranlåten att hålla på sina förbindelser med det lifskraftiga kejsar-
dömet. Medeltidens historia kan ej rätt uppfattas, såvida det ej ständigt fasthålles,
att kulturens tyngdpunkt ännu många århundraden framåt var förlagd till det byzan-
tinska väldet.
I väster däremot världen från grekerna hemtade bildningen vida yngre och grun-
dare och undergick därför i sin förenkling en så mycket mer förtunnande och för-
lamande reduktion äfven af sitt väsentliga innehåll. De öfre folklagrens samlade
kapital af kunskaper och tillgångar uttömdes och utplånades till största delen, och
ur massorna kunde ej tillräckligt utbildade krafter uppstiga för att fylla statsord-
ningens och samhällslifvets nya påträngande, fastän i det hela taget ganska elementära
kraf. Till följd däraf brusto i synnerhet organisationens band inom alla områden.
Kejsardömets centrala institutioner upplöstes af brist på skolade förmågor, lagstiftning
och rättskipning förvirrades eller afstannade, provinsförvaltningen sprängdes sönder,
härväsendet med allt hvad därtill hörde gick miste om sina administrativa och
tekniska företrädeit framför barbarernas krigarskaror, slöjder och handel förtvinade
under den skyddslösa samfärdselns afbräck. Kyrkan, som i verkligheten måste söka
hjälpa sig med sina egna svaga timliga tillgångar, fann sig hänvisad till att upp-
rätthålla sambandet emellan sina skingrade medlemmar genom sin hierarkis förökade
religiösa myndighet och till att uppställa skarpare betonade ideala fordringar på ett
sådant samhällsskick, som kunde anses motsvara kristendomens bestämmelse äfven i
den jordiska tillvaron. Ju mer kyrkan kände sig öfvergifven i den syndiga världen,
dess högre spändes krafven på herraväldet öfver de fientliga makterna, och dess
ifrigare spanades efter tillfällen att genom hedningarnes omvändelse vidga kyrkans
välde utöfver den världsliga maktens förgängliga rike. För påfvedömets växande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
