Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. Medeltidens historiska innebörd (Harald Hjärne)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING. ,
Men i längden räckte icke romarnes krafter ensamma till för de vidtomfattande
uppgifter, som de åtagit sig. Vid medeltidens begynnelse hade den andligen och
materiellt längre framskridna östra rikshälften, som fortfarande sammanhölls, åter-
vunnit sin öfvervägande grekiska karaktär, uppburen visserligen ej förnämligast af de
äkta grekernas afkomlingar, utan af helleniserade främmande stammar, ibland hvilka
dock till stor del inhemska folkspråk redan började ånyo göra sig gällande under
den kristna kyrkans missionsarbete, i sin art också en frukt af organiserande grekisk
kultur. Den västra rikshälften däremot föll i politiskt afseende sönder, på samma
gång som det latinska kulturspråket mer och mer trängdes tillbaka af de obildade
massornas och de »romaniserade» barbarernas »vulgära» munarter och någorlunda
upprätthölls egentligen af den lifskraftiga och enhetliga kyrkan, af dess liturgi, för-
valtning och uppbyggliga eller lärda författarskap.
I det hela taget voro alltså hjälpmedlen för kulturens bevarande och spridning,
framför allt i Västerlandet, försvagade och inskränkta, ej i yttre tillgänglighet, men
i sin inre beskaffenhet. Hvad som från den senare synpunkten ter sig såsom förfall
måste från den förra anses vittna om framsteg. Utan tvifvel hade aldrig så stora
människomassor kommit i något slags lefvande beröring med kulturens verkliga
drifkrafter som just under antikens upplösning. Bildningen hade förut varit aristo-
kratisk, tillgänglig jämförelsevis blott för ett fåtal. Efter hand hade dock i samman-
hang med den fortskridande sociala utjämningen, i synnerhet till följd af slafveriets
aftagande omfattning och tryck, äfven bildningen börjat demokratiseras trots alla
samhällslifvets kvarstående och till och med ökade tvångsinrättningar och veder-
mödor. Men för att en sådan demokratisering skulle blifva möjlig, måste kulturen
i sitt eget väsen undergå en betydande sammandragning och förkortning. Det gick
i viss mån af sig själft, i det att de ledande kretsarne själfva tröttnade vid det arbete,
som kräfdes för att hålla den högre kulturen vid makt. De nöjde sig med de bekvämt
sammanfattade resultaten af äldre tiders själfständiga ansträngningar, med praktisk
tillämpning och teknisk rutin i stället för egen genomtänkt och själfförvärfvad kunskap
eller konst. En sålunda förflackad bildning kunde så mycket lättare populariseras,
men äfventyrade också både den förut vunna kulturens bevarande och dess vidare
spridning. Onekligen måste mycket af värde förfalla och förfaras, och hvad som
nödtorftigt förslog till populariseringsarbetet inom kulturvärlden befanns alltför
klent och bräckligt för att inverka på barbarerna utom dess gränser. Å andra sidan
tillintetgjordes ej allting, som undansköts såsom onödigt af bekvämlighet eller skenbart
praktisk beräkning, och det kunde således åter framhemtas, när tiderna artade sig
gynnsammare för dess användning.
Därjämte måste det tagas i betraktande, att folkbildningsarbetet, med alla dess
nödvändiga brister, också främjades af den antika kulturens sista organisatoriska
skapelse, den kristna kyrkan, som gaf det en högre syftning och en sammanhållande
inre lifskraft. Kristendomen såsom världsreligion hade ingått den närmaste förbin-
delse med hellenismen, utan hvars bistånd kyrkan aldrig hade kunnat vinna sådan
styrka inom sig själf och så stor förmåga att utvidga sitt välde. Men för kyrkan
var dess inre religiösa lif det hufvudsyfte, som bestämde dess förhållande till kulturen.
Endast hvad som ansågs kunna tjena kristendomens sak upptogs af kyrkan. Det
öfriga lemnades å sido, för så vidt som det ej förstördes, såsom hednisk styggelse eller
fåfänglighet. Kyrkan var likväl så vidlfamnande och mångsidig, att dess kultur-
förvärf i alla fall växte ut till att omfatta så godt som allting, som ännu kunde
uppskattas såsom lifsdngligt. Just genom förbindelsen med religionen spriddes och
bevarades säkerligen ibland de omvända massorna mycket, som eljest måhända hade
spårlöst försvunnit såsom splittradt affall från samhällets öfre lager utan egentligt
sammanhang med folkets egna och verkliga behof. Tillika hade kyrkan för sina
styresmän och inom sina religiöst inflytelserika korporationer, asketiska såväl som
andra, användning för sådana bildningsskatter, som icke lämpade sig omedelbart
för folkets uppfostran, och som alltså annars lätt hade kunnat gå förlorade för alltid,
knappast under tidernas oro hade kunnat skyddas i enskildes eller världsliga institu-
tioners förvar utan särskild religiös helgd. Det var slutligen allenast kyrkan, som
kunde förstärka de förhandenvarande hjälpmedlen för kullurens utbredning bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
