Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Säkerligen har det varit en rent fabelaktig skepnad, eftersom
Saxo betecknar den som bellua inauditi generis. En
angelsaksisk källa, som nedanför skall anföras, betecknar den
som wyrm och draca. Att Svipdag, dömd att bära denna
skepnad, uppehållit sig i vattnet nära stranden af ett haf,
följer däraf, att det är under ett bad i hafvet Hadding
sammanträffar med och dödar honom. Fröja, som sökte
sin försvunne älskling öfver allt, efterletade honom äfven i
Ægir’s och Rán’s rike. Det finns skäl för att hon
återfann honom där och i trots af hans förvandlade och
numera motbjudande yttre förblef hos honom och sökte med
trofast kärlek lindra hans elände. Ett af Fröjas binamn
bevisar, att hon någon tid dvalts i hafvets sköte. Binamnet är
Mardöll. Ett annat intyg härom är den spillra, som kommit
till vår tid, af mythen om den strid, som egde rum mellan
Heimdall och Loke om Brisingamen. Detta bland Englands
germaniska stammar likasom bland skandinaverna besjungna
hals- och bröstsmycke, ett af urtidskonstnärernas herrligaste
verk, var Fröjas tillhörighet (Thrymskvida, pros. Eddan).
Hon har burit det med sig, då hon letade efter Svipdag och
fann honom under hafvets böljor, och den glans, som
hennes Brisingamen från djupet då spred öfver oceanens yta,
är den episka förklaringen på namnet Mardöll af marr
»haf» och döll, femin. af dallr (forneng. deall), »skimrande»
(jämför namnen Heimdallr och Delling). Mardöll betyder
således »den som sprider skimmer i hafvet». Att Brisingamen
tillika med sin egarinna verkligen var en tid i Ægirs rike,
bevisas af dess epithet fagrt hafnýra, »hafvets fagra njure»,
som förekommer i en strof af Ulf Uggesson (pr. Edd. 268).
Också var det på ett skär, Vágasker, Singasteinn, som
Brisingamen låg och glänste, då Loke, iklädd en säls
skepnad, sökte stjäla det. Men innan han hunnit fullborda denna
afsigt, kröp på skäret upp en annan säl, på hvars ögon —
hammarne kunde icke förvandla blicken — Farbautes onde
och sluge ättling måste snart hafva igenkännt sin gamle
vedersakare Heimdall. Strid uppstod om besittningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
