Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Ivaldeslägten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
densamme. Sedan Svipdag gifvit som jartegn sitt eget namn
och ett epithetnamn på sin fader, lämnar han med afseende
på sitt förflutna en enda kort upplysning, men som för
Menglad är alldeles tillräckligt intyg om hans identitet med hennes
utkorade. Han säger nämligen, att från sin faders hus vräkte
honom vindarne på kalla vägar, till frostiga trakter af
världen (str. 47). Det af honom begagnade uttrycket vräka (reka)
antyder, om han icke af egen tillskyndelse lämnade hemmet,
hvilket vi ju också erfara genom Grogalder: det är på
styfmoderns befallning och mot sin vilja han begifver sig bort
för att uppsöka Menglöðum, »de smyckeglada». Och hans
svar vittnar vidare därom, att han efter att ha lämnat
fadershemmet gjort färder i frostkalla världstrakter. Sådana voro
Jotunheim och Nifelheim, som i själfva verket ansågs som
en underjordisk del af Jotunheim (se n:o 59, n:o 63).
Menglad har med trånadsfull längtan motsett den dag,
då Svipdag skulle komma. Det själstillstånd, hvari hon
befinner sig, när Svipdag ser henne inom borgmuren sitta å
»det ljufva bärget», omgifven af asynjor och diser, betecknas
af dikten med verbet þruma, »vara försjunken i ett dvallikt
drömmande tillstånd». När Fjölsvinn kommer och ber henne
»se på en ankomling, som torde vara Svipdag» (str. 43),
vaknar hon upp i häftig lidelse och är for ett ögonblick knappt
mäktig sig själf. Sedan hon öfvertygats, att Fjölsvinns ord
och hennes egna ögon icke bedragit henne, beseglar hon
genast sin välkomsthälsning till ynglingen med en kyss. De
ord, som dikten lägger på hennes läppar, vittna, likasom detta
hennes uppförande, att det ej är första gången hon och
Svipdag sett hvarandra, utan att detta möte är ett återseende,
och att hon långt dessförinnan vetat, att hon har Svipdags
kärlek. Hon talar ej endast om sin egen trånad till honom,
utan ock om hans trånad och kärlek till henne (str. 48—50),
samt fröjdar sig öfver, att han »åter kommit till hennes salar»
(at þú ert aptr kominn, mögr, til minna sala, str. 49).
Detta »åter», som hänvisar till ett föregående möte mellan
Menglad och Svipdag, finnes i alla handskrifter af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
