Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva blodet till efni och vara förborgad i detta. Blodet,
som bildade slägttypen, bildade också slägtbandet, äfven om
det icke blifvit förlänadt på den naturliga aflelsens väg.
En man, som stod utanför en annan mans slägt, kunde varda
hans blóði hans blodsfrände, om de beslöto sig at blanda
blóði saman. De trädde därigenom i samma heliga
förhållande till hvarandra som om de haft samma moder och
fader.
Lodur gaf samtidigt härmed en annan gåfva: litr goða.
För att förstå, detta uttryck (hitintills öfversatt med »god färg»)
måste man ihågkomma, att germanerna likasom hellenerna
och romarne föreställde sig, att gudarne voro mänskligt
gestaltade, och att således den skepnad, som utmärker
människan, före hennes skapelse bars af gudarne allena och
ursprungligen tillkommer dem. För germanernas hierologer
och skalder, likasom för grekernas och romarnes, var
människan bildad in effigiem deorum och bar i sin natur ett
gudabeläte i detta ords reala mening, en litr goða. Ej häller
denna litr goða var för germanerna en abstraktion eller en
tom form, utan ett i människan innevarande formadt efni,
efter hvars mönster den yttre af jordämne bestående kroppen
företedde sig för ögat. Den generella betydelsen af ordet
litr är någonting, som ter sig för blicken, utan att vara i och
för sig gripbart med handen. Ordets gothiska form är wlits,
som Ulfilas nyttjar för det grekiska προσωπον, företeelse,
utseende, gestaltning. Vissa personer ansågos hafva förmåga
att utsöndra sin litr ur dess förening med personens öfriga
väsenfaktorer och afstå den, åtminstone för en kort tid, åt
annan man i utbyte mot hans. Detta kallades att skipta
litum, vixla litum. Så göra Sigurd och Gunnar i kvädet
om Sigurd Fafnersbane (I, 37—42). Den faktor i Gunnars
varelse, som gör att hans jordiska kropp företer sig på ett
visst egendomligt sätt för andras blickar, öfvergår till Sigurd,
hvars yttre hölje, påverkadt af Gunnars litr, gestaltar sig
efter denna, utan att den andliga kärnan i Sigurds
personlighet därigenom lider förändring:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
