Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och åter utkastar dem; Adam låter sina frisiska äfventyrare
vara på väg att uppslukas af samma malström, innan de
anlända till de skattuppfyllda hålor, där ifrågavarande
cykloper hålla till, och Saxo förlägger deras med vapen och
klenoder fyllda tabernaculum till en ängd, hvilken vi redan
igenkännt (se n:o 45—51) som tillhörande Mimers
underjordiska rike och belägen i grannskapet af de heliga
underjordsbrunnarne.
I den nordliga delen af Mimers rike, således i grannskapet
af Hvergelmerkällan (se n:o 59, n:o 93), från och till hvilken
alla världens vatten hafva sina vägar, och som är den
ryktbare malströmmens källa (se n:o 79, 80, 81), står enligt
Völuspa en gyllene sal, i hvilken Sindres fränder ha sin bostad.
Sindre är, som vi veta, likasom hans broder Brokk och andra
hans fränder en urtidskonstnär, en cyklop, för att begagna
Adams af Bremen beteckningssätt. De nordiska berättelserna
och de latinska krönikorna öfverensstämma således däri, att
i närheten af malströmmen eller dess underjordiska källa
dväljas under ett bärg och i en gyllene sal eller i
gulduppfyllda underjordiska grottor visse män, som äro
underjordskonstnärer. Paulus Diaconus låter en »nyfiken» person, som
inträngt i denna bostad, afkläda en af de sofvande hans
»romerska» klädnad och för detta bestraffas därmed att hans
arm förtvinar; Saxo låter Thorkil sticka sin hand in i en
praktfull mantel, som han ser där, och Thorkil återkommer
från sin färd med en till oigenkännlighet förtvinad kropp.
Det finnes skäl att antaga, att urtidskonstnären Sindre
är densamme som den af Mimer skapade urtidskonstnären
Dvalinn. Jag stöder detta antagande på följande
omständigheter.
Dvalinn omtalas vid sidan af en Dáinn såväl i
Havamal 43 som i Grimnersmal 33. Likaledes i sagorna, där de
gemensamt smida klenoder. Båda benämningarna äro tydligen
epithet, sem hänsyfta på de ifrågavarande urtidskonstnärernas
mythiska öden. Dáinn betyder »den döde», och man har i
analogi härmed att tyda Dvalinn som »den i dvala sjunkne»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
