Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»den öfver sina kanter jäsande» och kallar såstången Simul
(enligt en handskrift Sumul, jämför Suml brygd, öl, mjöd).
Bil, det ena af de två barnen, ställes i förbindelse med
poesiens dryck. Skalderna önska, att hon må gynna dem.
Ef unna itr vildi Bil skáldi, »om den ädla Bil vill gynna
skalden», önskas i en strof i Sn. Edd. II, 363. Byrgir är
uppenbarligen en källåder af samma slag som den af Egil
åsyftade, innehållande skaldemjödet. Byrgir’s källa måtte
varit hemlighållen, varit ett »förtegadt fynd», ty det är
nattetid, medan månen är uppe, som Vidfinns barn syssla med
att ösa henne. Detta framgår däraf, att Máni ser barnen.
När de öst sån full, begifva de sig på väg därifrån,
förmodligen till hemmet och fadern Vidfinn. Men de uppnå icke
hemmet. Medan de bära sån med stången på sina axlar,
tager Máni dem till sig, och de stanna tillika med sin
dyrbara börda hos honom. Af andra mythminnen, till hvilka
jag längre fram kommer (se afhandlingen om Ivaldeslägten),
erfares, att månguden adopterar dem som sina barn, och Bil
uppträder sedan som asynja (Sn. Edd. I, 118, 556).
Sammanställa vi nu Egils uppgifter med mythspillran om
Bil och Hjuke, så finna vi på båda ställena omtalad en källa,
som innehåller Mimers källas ingifvelsesaft, utan att vara
Mimers väl bevakade och oåtkomliga »brunn». Hos Egil är
fyndet »förtegadt»; i Gylfaginning är det nattetid man
begifver sig dit. Egil säger, att saften bars ur Jotunheim;
Gylfaginning, att Bil och Gjuke buro den i en så. Egil låter
saften förflyttas ur Jotunheim till Nökkvers skepp;
Gylfaginning låter saften och dess bärare varda upptagna af
månguden till månen, där man ännu, säger Gylfaginning, kan se
Bil och Hjuke (i månfläckarne).
Intet tvifvel kan fördenskull råda därom, att Nökkvers
skepp är månens i rymden på utstakad bana öfver haf och
land farande silfversnäcka och att Nökkver själf är månguden.
I germaniska mythologien, likasom i Rigveda, har månens
skepp till en tid varit förvaringsstället för ingifvelsens saft,
det lifskraftförlänande mjödet. Mythen har fornariska rötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
