Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke af kristen, utan af hednisk upprinnelse. De, som visat
barmhärtighet mot medmänniskor, hvilka i detta jordelif haft
i bildlig mening att vandra törniga stigar, behöfva icke frukta
sönderrifna skor och blodiga fötter (W. Scott, Minstrelsy II),
och när de blifva satta å Urds bänkar, är redan deras
fotbeklädnads tillstånd ett ögonskenligt intyg inför domstolen
om att de, såsom hafvande öfvat barmhärtighet, äro värda
barmhärtighet.[1]
Intyg och vittnesmål äro inför denna domstol
nödvändiga, ty Oden är långt ifrån allvetande, ej ens den mäst
vetande bland mythologiens väsen. Urd och Mimer känna mer
än han. Med å ena sidan domare, som i all sin höghet och
med allt sitt öfvermänskliga skarpsinne likväl icke äro
ofelbare, samt å andra sidan svarande parter, hvilkas tungor
vägra dem sin tjänst, kunde det ju utan vittnesmål och intyg
hända, att förkunnad och evigt räckande dom ej vore
grundad på uttömmande kunskap och säkert vägda skäl. Men
[1] Den i Gissle Surssons saga bevarade nordiska traditionen om
nyttan för de döde att vara försedde med skor återfanns som folksägen
först i England, därefter flerestädes (Müllenhoff, Deutsche Altherth.kunde
V, 1, 114, J. Grimm, Myth. 3, 697, nachtr. 349, Weinhold. Altnord. Leb.
494 f., Mannhardt i Zeitschr. f. deutsch. Myth. 4, 420 f., Simrock Myth.
5, 127). Visio Godeschalvi beskrifver en resa, hvilken den fromme
holsteinske bonden Godeskalk, tillhörig generationen närmast efter den,
som af Vicelin omvändes till kristendomen, trodde sig hafva gjort i
underjorden. Där omtalas en utomordentligt stor och vacker lind,
fullbehängd med skor, hvilka räcktes ned till sådane döde färdemän, som i
lifstiden öfvat barmhärtighet. Sedan de döde passerat förbi detta träd,
måste de gå öfver en två mil bred hed, som var tätt bevuxen med törne,
hvarefter de kommo till en älf, full af egghvassa järn. De orättfärdige
måste vada genom denna älf och ledo förfärligt; de söndersargades till
alla lemmar, men sedan de nått andra stranden, voro deras kroppar åter
sådana som före nedstigandet i vattnet. Man jämföre med denna
uppgift Sólarlj. 42, där den döende skalden hör bruset af
underjordsströmmar, mycket blandade med blod: Gylfar straumar grenjuðu, blandnir
mjók við blóð. De rättfärdige kunde öfverskrida älfven genom att sätta
fötterna på fotbreda och fjorton fot långa trästycken, som drefvo i dess
vatten. Detta under första dagsresan. På andra dagen kommo de till
en punkt, där strålen förgrenade sig i tre vägar, en till himmelen, en till
hälvetet, och en som förer mellan dessa riken. (Jämför Müllenhoff D.
Alth. V, 113, 114.) — Allt detta är mythminnen, föga förändrade af
religionsskiftet och tiden. Att i själfva underjorden helskor funnos att tillgå
för dem, som saknade sådana, men gjort sig förtjänta af dem, är
sannolikt ett äkta mythiskt drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:02:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrgerman/1/0387.html
