Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
användt orðs tirr i dess egentligare mening, då han talat om
oförgängliga domar.
Det borde också ha ansetts ligga i sakens natur, att den
dom, som enligt Havamalsstrofen 77 fålles öfver hvarje död
och som själf aldrig dör, måste vara utfärdad af en domstol,
hvars utslag aldrig kunna bestridas eller upphäfvas, samt att
domen måste vara en sådan, hvars verkan är af evig art, ty
endast på evigheten af domens verkan kan evigheten af domen
själf bero. Att efterlefvandes mer eller mindre lösa, och förr
eller senare åt glömskan gifna meningar om en afliden ansetts
innebära en sådan dom och vara åsyftade med den aldrig
döende domen öfver döde vågar jag räkna till de mäst
vidunderliga utläggningar, som någonsin förekommit.
De båda stroferna stå, såsom man vid första ögonkastet
ser, i närmaste förbindelse med hvarandra. Båda börja med:
deyr fæ, deyia frændr. Orð i den ena strofen svarar till
domr i den andra. Den senare strofen säger, att domen
öfver hvarje död människa är oförgänglig och fullständigar
därmed den föregående strofens mer begränsade
tillkännagifvande, att den dom, som ger en god fräjd, är oförgänglig.
Den förra strofen talar blott om en kathegori af människor,
som kommit under en evigt giltig dom, den kathegori
nämligen, till hvilkas ära den eviga domen länder. Den senare
strofen talar om båda kathegorierna och försäkrar, att
domen öfver såväl den ena som den andra är för alltid
bestående.
Stroferna äro af skalden lagda på Odens läppar. Oden
dömer dagligen vid Urds brunn å det ting, till hvilket konung
Halfdan en gång stämdes, och där människoskaror med bundna
tungor vänta sitt sista öde (se ofvan). Försäkringarna om
giltigheten af domen öfver hvarje död äro således gifna af ett
väsen, som verkligen kan sägas veta hvad han därom
meddelar (ec veit etc.), nämligen domaren själf.
I dikten Sonatorrek klagar den gamle Egil Skallagrimsson
öfver förlusten af söner och fränder, och hans tankar syssla
med de lotter, som kommit hans barn till del efter döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
