Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle på de troende ställt den fordran, att de borde föredraga
äfven en med nederlag förenad död framför seger och lif,
enär den senare lotten var nödvändigt parad med möjligheten
af en annan död än den för vapen. Med en sådan åsigt går
ingen här till strid och ingen krigisk, men med normala
instinkter utrustad race har kunnat hysa den och gifva den
uttryck i sin trosläras idéer om tillståndet efter detta.
Åsigtens orimlighet har varit allt för påfallande för att
icke de mythologer, som hyllat den, skulle sett sig om efter
något medel att göra den mindre oantaglig än den i sig själf
är. Oden, har man sagt, behöfde icke gå miste om de hjältar,
som sjukdom eller ålderdomssvaghet hotade med strådöd, och
desse behöfde icke gå miste om Valhalls fröjder, ty det
återstod dem en utväg, som de under sådana förhållanden
anlitade: de ristade sig med spjutudd (marka sik geirs-oddi).
Om ett sådant bruk förefunnits, så kan man föreställa
sig, att den hade sin rot i den helgd, som omgaf en frivillig
offerdöd, och som i alla tider haft något tilldragande för
religiösa sinnen. Men alla skildringar, som vi från latinska
källor hafva om germaniska bruk, alla våra egna urkunder
från hednisk tid, alla nordiska och tyska hjältesånger förtiga
enhälligt och hårdnackadt tillvaron af den förmenta seden att
»rista geirs-odd», ehuru, om den någonsin existerat, den hade
varit just af sådant slag, att den såväl måst falla främlingar
i ögonen, som bevara sig åtminstone någon tid i de kristnade
germanslägtenas minne. Men Tacitus’ kunnige sagesmän, som
framhållit så många för germanerna karaktäristiska drag, ha
vetat intet om en sådan plägsed; de skulle säkerligen annars
ha omtalat den såsom någonting särdeles märkligt och för
germanerna egendomligt. Ingen af de senare klassisk-latinska
eller medeltids-latinska källor, som lämna bidrag till
kännedomen om germanerna, förmäler där om det ringaste.
Hjältesångerna ej häller. De skandinaviska häfderna och de mer
eller mindre historiska sagorna omtala många hedniska
konungar, höfdingar och krigare, som dött strådöden, men icke en
enda, som »ristat geirs-odd». Fabeln om geirs-odd-ristningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
