Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bekänna orsaken till trånaden, fann man det i Asgard
nödvändigt att råda bot för den, och Skirner sändes till jättens
gård, för att fria till Gerd å Fröjs vägnar. I giljaregåfvor
medförde han elfva guldäpplen och ringen Draupnir. Han
fick en utmärkt Asgardshäst att rida och till sitt forsvar Fröjs
underbara svärd, som »kämpar af sig själf mot jättars ätt»,
och som i dikten får epitheten Tams-vöndr (str. 26) och
Gambanteinn (str. 32). Tams-vöndr betyder »stafven som
kufvar», Gambanteinn »hämde-tenen» (se n:o 105, n:o 116).
Båda epitheten äro bildade i enlighet med det allmänna
poetiska bruket att beteckna svärd med sammansatta ord, hvilkas
senare sammansättningsdel är vöndr eller teinn. Man möter som
svärdbeteckningar benvöndr, blóðvöndr, hjaltvöndr,
hriðvöndr, hvítvöndr, morðvöndr, sárvöndr, benteinn, eggteinn,
hævateinn, hjörteinn, hræteinn, sárteinn, valteinn, mistelteinn.
Skirner rider öfver fuktiga fjäll och thursars gårdar,
spränger efter ett ordbyte med Gymers herde eller
borgvaktare in öfver skidstängslet, träder in till Gerd, undfägnas med
fornt mjöd och frambär sitt friareärende, understödt af de
elfva guldäpplena. Gerd afvisar både äpplen och ärende.
Skirner bjuder henne då den dyrbaraste klenoden, ringen
Draupnir, men fåfängt. Då tillgriper han hot. Han visar
Gerd det för hennes fränder så förfärliga svärdet: med det
skall han afhugga henne hufvudet, om hon vägrar sitt ja.
Gerd svarar, att hon icke låter skrämma sig, och att hon har
en fader, som icke skyr att kämpa. Än en gång visar Skirner
henne svärdet, som också kan fälla hennes fader (ser þu
þenna mæki, mey etc.), och hotar att slå henne med »den
kufvande stafven», så att hennes sinne skall mjukna, men
för sent för hennes lycka, ty slaget af den stafven skall
förflytta henne dit, där mannasöner aldrig sedan skola se henne.[1]
Tamsvendi ec þic drep,
enn ec þic temia mun,
mer! at minom mvnom;
þar scaltu ganga
er þic gvmna synir
siðan eva se. Strof 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
