Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Mythen om underjorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likartade mythologiska föreställningar och mythiska sägner.
Jag hoppas, att i den mån som detta mitt arbete fortskrider
ett tillräckligt bevisningsmaterial för den här uppställda
frågans besvarande skall lämnas i min läsares händer. En början
härtill göres nu genom en framställning af den iraniska mythen
om Jimas lund och de dit förflyttade underjordsmänniskorna.
Jima är i de iraniska religions-urkunderna ett heligt och mäktigt
urtidsväsen, som likväl icke tillhör antalet af de himmelska
personligheter, hvilka omgifva den högste Gud, Ahuramazda, utan är att räkna
till »de dödlige», till forntidens älste kavier, d. v. s. siare, profeter. En
offerhymn, egnad åt det heliga mjödet, ingifvelsesaften (homa,
Rigveda-ariernas soma och soma-madhu, sistnämda ord detsamma som vårt mjöd),
förtäljer, att han, Jima, med fader, var den förste, som beredde
ingifvelsemjödet åt den materiella världens väsen; att han var den ärorikaste af
dem, som blifvit födde, den mäst sol-liknande bland alla dödlige. Där
han herrskade, där var hvarken köld eller hetta, hvarken frost eller torka,
hvarken föråldring eller död. En fader vid sin sons sida liknade, likasom
sonen, en femton-åring. Hvad ondt demonerna skapat kom icke in öfver
gränserna af Jimas värld (Yngre Jasna, kap. 9).
Jima var Ahuramazda’s, den högste Guds, älskling. Dock hade
han sin vilja för sig. Den förste dödlige, med hvilken Ahuramazda talade,
var Jima, och han lärde honom den sanna tron, och ville, att Jima skulle
utbreda den bland de dödlige. Men Jima svarade: jag är icke lämplig
att vara trons bärare och utbredare; ej häller erkännes jag vara det
(Vendidad, fargard 2). [På detta sätt förklaras, hvarför den rena läran
ej vardt känd bland männskorna, innan reformatorn Zarathustra kom,
och att likväl Jima, ingifvelsemjödets egare, var i besittning af den sanna
visdomen.]
Det omtalas (i Gósh Jasht och Rám Jasht), att Jima höll två
varelser i ära, hvilka icke tillhörde Ahuramazdas himmelska omgifning,
men ansågos förtjenta af vördnad. Dessa två voro
1) urkon(Gosh), som lefde i tidens begynnelse och hvars blod,
sedan hon dödats, befruktade jorden med lifsfrön.
2) Vajush, den himmelske Vinden. Denne är densamme som
Rigvedas luft- och vindbeherrskare, den mäktige guden Vâyu-Vâta.
Vidkommande tillkomsten af och ändamålet med det af Jima
beherrskade rike, i hvilket hvarken frost eller torka eller föråldring och död
eller sedligt ondt kunde inkomma, förtäljer Vendidad (fargard 2) följande [1]:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
