Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 22 juni 1940 - Vattenföroreningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Vattendomstolen skulle då förfara i huvudsak på
samma sätt som de sakkunniga föreslagit, dvs.
upptaga ärendet direkt eller hänvisa det till
syneförrättning, i senare fallet med efterföljande underställning.
Dessutom bör domstolen om nödigt infordra
yttrande från tillsynsmyndigheten.
I stämningsmål skulle ordningen vara den av de
sakkunniga föreslagna.
Om framställning ingivits till hälsovårdsnämnd
rörande nyanläggning eller utvidgning av inrättning,
som kan medföra vattenförorening, bör nämnden
såsom förslaget förutsätter antingen upptaga ärendet
till avgörande eller också hänvisa sökanden till
vattendomstol. I förra fallet skall nämnden alltid
inhämta yttrande från tillsynsmyndigheten. Om
därefter nämndens beslut avviker från vad denna
föreslagit, skall ärendet i fall som ovan sagts underställas
vattendomstolens prövning.
Dä tillstånd skall begäras för en ny anläggning
eller för avsevärd utvidgning av en befintlig sådan,
böra fullständiga tekniska och ekonomiska
utredningar biläggas ansökan betr. nödiga
reningsanordningar och möjlig förorening av recipienten. För
större anläggningar torde i regel genom resp.
företagares försorg av sakkunnig person verkställda
sådana bliva framlagda. Om så ej skulle vara fallet —
såsom ofta torde visa sig ifråga om mindre
anläggningar — kan tillsyningsmyndigheten lämna nödiga
anvisningar eller, om ärendet går till vattendomstol,
en hänvisning till syneförrättning ske.
I avseende på redan i drift varande anläggning
torde påpekande av att avloppsvattnet erfordrar
bättre rening i regel komma från därav berörda andra
intressenter i resp. vattendrag. Vederbörande
fabriksledning eller samhälle bör då föranstalta om
utarbetande genom sakkunniga tekniska krafter av
nödiga planer till reningsanläggning. Om så ej skulle
ske, återstår alltid utvägen att för undersökning
anmäla förhållandet hos tillsynsmyndigheten eller att
stämma till vattendomstolen.
Beträffande vissa av de föreslagna bestämmelserna
ävensom i övrigt får föreningen slutligen ytterligare
uttala följande erinringar och önskemål.
Den i förslaget rörande 8 kap. vattenlagen angivna
huvudregeln för uppdelande mellan olika intressenter
av kostnaderna för gemensamma anläggningar avser,
att fördelningen skall ske med hänsyn till mängden
och beskaffenheten av de olika intressenternas
avloppsvatten ävensom eventuellt dräneringsvatten. I
motiveringen talas även om andra beräkningsgrunder.
Fördelning enligt vattenmängden torde dock i regel
ge anledning till orättvisor. Visserligen kan
vattenmängden anses dimensionerande för avloppsledningar
och pumpverk men endast till en del för
reningsanläggningar, i det att t. e. anordningarna för
slammets behandling äro beroende av slammängden, dvs.
av folkmängden och föroreningsgraden. Vidare kan
mot vattenmängden som fördelningsgrund för
kostnaderna göras den erinran, att kostnaderna för en
avloppsanläggning icke äro direkt proportionella mot
vattenmängden, även där denna såsom vid ledningar
och pumpverk är avgörande för dimensionerna. I
allmänhet äro kostnaderna förhållandevis lägre för
större vattenmängder än för mindre. Detta kan ge
anledning till uppenbar orättvisa och blir till nackdel
för den part, som har att avleda den största
vattenmängden.
Den enligt föreningens uppfattning i många fall
riktigare metoden att utgå från den kostnad vardera
intressenten finge vidkännas för en självständig
anläggning, vilken metod även angives i gällande lag,
har av de sakkunniga ansetts medföra stora och
onödiga kostnader för utredningar, som i sak icke skulle
hava något praktiskt värde. Denna invändning kan
tänkas vara riktig, då fråga är om stora
anläggningar, vilka för sitt sammanförande kräva större
omläggningar av programmen för separata anläggningar,
men dock endast, om beräkningen kräves genomförd
1 detalj. I dylika fall måste emellertid principen om
fördelning efter vardera intressentens egen kostnad
vara så mycket rättvisare, att sådan utredning i
händelse av meningsskiljaktighet bör verkställas, varvid
man mycket väl bör kunna reda sig med t. o. m.
ganska enkla överslagsberäkningar. Resultatet måste
ändock bliva mycket rättvisare än om det grundas på
avloppsvattnets från skilda intressenters område
"mängd och beskaffenhet".
Den av de sakkunniga föreslagna maximeringen av
kostnaden för viss intressent till det belopp, som
svarar mot en för denne helt självständig anläggning
bör tydligtvis gälla.
Slutligen torde böra nämnas, att i verkligheten ofta
nog överenskommelser om kostnadsfördelningen
kunna träffas helt på frivillighetens väg efter ganska
enkla grunder.
Med hänsyn till förekomsten av s. k.
beredskapsarbeten och andra med särskilda
arbetslöshetsunderstöd gynnade arbeten är att märka, att den föreslagna
bestämmelsen i 10 kap. 48 § icke direkt kan
tillämpas, utan korrektion för den del av kostnaden, som
täckes med sådant särskilt understöd, måste då ske.
I lagförslaget om tillsyn finnes bl. a. en
bestämmelse upptagen om tillsättande genom vederbörande
länsstyrelse av särskilda tillsyningsmän, när det kan
befaras, att genom utsläppande av avloppsvatten från
samhälle eller från fabrik, sjukhus eller annan
inrättning avsevärd olägenhet kan uppstå. Då det för en
industris vidkommande är av synnerlig vikt, att
endast verkligt lämplig person förordnas som
tillsyningsmän. så att bl. a. onödiga störningar genom
övervakningen undvikas, bör sådant förordnande
icke meddelas annat än efter samråd med
ifrågavarande företags ledning.
I förslaget till kungörelse om förprövning hava de
sakkunniga i de båda första paragraferna uppräknat
vissa slag av industrier, nämligen i 1 § sådana, för
vilka anläggningarna ej få "tagas i bruk", innan
frågan om erforderliga åtgärder mot förorening genom
avloppsvattnet prövats enligt vattenlagen, samt i
2 § sådana, för vilka nödiga verk och fabriker ej få
"anläggas eller inrättas" utan att i god tid förut
anmälan gjorts hos vederbörande tillsyningsmyndighet.
Därvid hava de sakkunniga tydligen utgått från att
de i 1 § uppräknade industrierna skulle medföra
svårare förorening än de i 2 § upptagna. I åtskilliga
fall torde stark tvekan härutinnan vara befogad, även
om hänsyn tages endast till avloppsvattnets
beskaffenhet. Såsom exempel härpå kan anföras "slakteri",
som uppförts i 2 §; en dylik anläggning kan nämligen
tänkas medföra större olägenhet än ett stort antal
anläggningar av den art, som behandlas i 1 §. Dess-
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
