Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Att tala i radio. Av Sverker Martin Löf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till vilket det vänder sig. Det andra kravet kallar han det sociala
kravet och därmed menar han att det språk som användes skall
vara någorlunda bildat, varken okultiverat eller hyperkultiverat.
Det tredje kravet kallar han det estetiska kravet och menar
därmed att det tal, som användes, skall stå i rimlig samklang med det
ändamål, för vilket talet användes. Detta innebär t. ex. att man
ej bör använda samma slags talspråk för en predikan som för ett
instruktionsföredrag i livräddning el. dyl.
Vid denna uppdelning har Lloyd James naturligtvis särskilt
tagit sikte på engelskan, där t. ex. det sociala kravet är mycket
mera framträdande än i svenskan. Hans uppdelning är i och för
sig riktig såtillvida, att radiotalspråket måste anses böra
uppfylla alla dessa krav. Men den är otillräcklig, det finns utöver
dessa fordringar ett annat krav, som man måste ställa på
talspråket i radio. Det är kravet på naturlighet, på intimitet, på
»radiomässighet», och det kravet är särskilt viktigt just för vårt språk.
För att närmare klargöra grunderna för detta krav och för att
något närmare söka definiera det, är det på sin plats att påpeka
en del grundläggande skillnader mellan konsten att tala från en
estrad till en synlig publik och konsten att tala genom en mikrofon
till en osynlig publik.
En föredragshållare i kateder eller en uppläsare på en estrad
vänder sig alltid till ett kollektivt auditorium. Han måste tänka
på att tala så, att även åhörarna på de bakersta bänkarna höra
honom, han måste bruka ganska kraftiga effekter för att åhörarna
skola uppfatta nyanserna i det tal han framför eller det poem
han reciterar. I radio talar han till enstaka lyssnare, som
akustiskt sett sitter mycket nära honom. Vid normal mottagning är
det nämligen i akustiskt avseende icke något avstånd alls mellan
den mikrofon, i vilken föredragshållaren eller uppläsaren talar
och den högtalare, i vilken lyssnaren hör honom. Det verkliga
akustiska avståndet mellan talaren och lyssnaren är med andra
ord endast en eller ett par meter. Har man gjort detta klart för
sig, då förstår man också, att man i radio måste bruka oerhört
mycket finare nyanser än vid föredrag eller uppläsning inför ett
auditorium. Det är mycket möjligt att den reaktion, som man ofta
möter mot uppläsningen av dikter i radio, har sin grund i detta
faktum. En lyssnare är icke van vid att utsättas för så starka
dynamiska skiftningar på så nära avstånd, och han känner dem
därför lätt som något affekterat, som något tillgjort. På samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
