Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Kristendom, kultur och politik. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kristus lämnas helt obeskuren. Liksom kyrkan varit lojal mot den
sekulariserade demokratien, måste hon visa samma lojalitet mot en
sekulariserad diktatur, så länge den icke vill använda henne som
statens ombud eller propagandacentral »i livsåskådningsfrågor». Att
det likväl är föga sannolikt att diktaturen beviljar henne en sådan
frihet, framgår av förf:s ovan anförda resonemang om »de
totalitära statsreligionerna», och därom är han utan tvekan fullt
medveten; det är blott av principiella skäl han håller fast vid att kyrkan
icke kan kämpa för något annat än en kristen åskådning.
Kristendomen får ej »anpassas» efter någon inomvärldslig-relativistisk
»verklighetssyn».
Det är icke särdeles mycket att »utifrån» invända mot hela detta
resonemang. Biskop Cullberg är som sagt icke särdeles optimistisk,
och ett och annat tyder måhända på att han målat framtiden i väl
mörka färger. Å andra sidan låter det sig lika väl tänkas att han ser
klart; det gångna årets händelser lämna icke utrymme för alltför
stora förhoppningar om en europeisk självbesinning. Att »Europas
nyordning», om den ostört får genomföras, bland annat kommer att
driva kristendomen ur vår världsdel eller ned i katakomberna skall
heller ej bestridas. Ett par randanmärkningar må dock göras.
Det är icke helt rättvist att säga att de nutida demokratierna
skurit av banden med kristendomens livsmakter. De ha förnekat
kristendomen, men de ha icke kunnat frigöra sig därifrån (ehuru
viljan knappast saknats). Kristendomen är icke blott en
bekännelsekyrka, den är även ofrånkomligen en kulturmakt, som verkat och
verkar tillsammans med andra, och som utan tvekan betytt och
betyder mera än någon annan faktor i de senaste tvåtusen årens historia.
Kristendomen har lånat från hellenismens kulturuppfattning, men
den har även varit nyskapande, och framför allt har den spritt sitt
ferment i ojämförligt vidare kretsar än någon annan åskådning.
Begrepp sådana som samvete, uppoffring, osjälviskhet,
barmhärtighet, moraliskt mod, hederlighet, lojalitet o. s. v. ha undantagslöst
förmedlats till oss genom kristendomen, deras första ursprung må
sedan vara att söka var som helst. Så länge de ej helt utrotats, äro
banden med kristendomen ej avklippta. Överhuvud taget frågar man
sig ibland, om icke skillnaden i läget nu och för hundra år sedan
till stor del består i, att man då accepterade kristendomen såsom
något självklart, under det att man nu ej vågar (eller vill) kalla sig
kristen utan att ha en personlig upplevelse att bygga på.
Skillnaden är sannerligen ej betydelselös, den betecknar tvärtom för
kristendomen ett stort steg tillbaka; men den får heller ej överdrivas.
Därmed sammanhänger också ett annat svårt problem, vilket biskop
Cullberg blott i förbigående vidrör. Kristendomens och kyrkans
religiösa uppgifter äro de primära, men icke de enda. Även
kulturuppgifterna äro viktiga nog, i den mån de icke stå i vägen för vad som
är än viktigare. Nu finnas i nutidens samhällen många, som kämpa
för sådant som tillhör även den kristna kulturen men med eller mot
sin vilja äro religionslösa. Och lika visst som det är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
