Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Kristendom, kultur och politik. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes stränge herre, som ledde henne, dit hon inte ville. Samma
snillekraft, som lärde människan bruka det stoltaste av tidens
redskap, flygmaskinen, nödgade henne även att pröva grottmänniskans
tillvaro i bombsäkra skyddsrum» (sid. 109).
Detta, menar biskop Cullberg, har skett därför att de kulturella
och etiska krav som kristendomen uppställde, och vilka människan
visserligen aldrig till fullo motsvarat, nu helt bortfallit, varigenom
varje hämsko på egoismen avlägsnats. Men helt utan religion kunna
människorna icke leva: »Det går oundvikligen så, att den tomma
gudatronen i folkens och de enskildas liv återbesättes... Kyrkan
står ansikte mot ansikte med en ny hedendom, som är så mycket
besvärligare än den gamla, därför att den har ett kristet förgånget
och nu målmedvetet och energiskt söker frigöra sig från detta sitt
förgångna.» Dessa nya, hedniska religioner (eller religionssurrogat),
bland vilka fascism, nationalsocialism och kommunism äro de
viktigaste, kalla sig visserligen icke själva för religiösa åskådningar
och giva sig rentav i någon utsträckning sken av att lämna ett visst
utrymme för kristendom hos sina anhängare, men särskilt i sin
inställning till ungdomens fostran röja de sin religiösa art. Och förf.
fortsätter med att sätta in dem i deras religionshistoriska
sammanhang, för att till slut sammanfatta sina resultat: »Så stiga ur
historiens dimmor de nya totalitära folk- och statsreligionerna fram för
vår blick, imponerande eller skrämmande, beroende på hur man ser
saken. Ett är visst: de kunna icke lämna oss likgiltiga. Det är på
den fronten som Västerlandets andliga öde till sist skall avgöras.»
De totalitära statsreligionerna framstå således i nutiden som
kristendomens främsta motståndare. Men därav följer icke, att
kristendomen kan låta spänna sig för demokratiens stridsvagn.
Demokratien har visserligen, liksom folkrätten och mycket annat i
vad som modernt kallas »liberal-kapitalistisk degeneration» (för ett
par år sedan hette det »liberal-marxistisk», vilket onekligen gav ännu
mindre mening), sin rot i kristendomen, och biskop Cullberg erkänner
den i princip: »En gång skall demokratien återuppstå, i ädlare och
starkare gestalt. Ty den representerar dock oförgängliga värden.»
Men de nutida demokratierna ha »skurit av förbindelsen med de
kristna livsmakter, på vilka deras existens från begynnelsen var
uppbyggd. Därmed har i själva verket deras livsnerv avklippts...
Det hör med till kyrkans uppgift att in i det sista söka tvinga den
sekulariserade demokratien till självbesinning. Men jag erkänner,
att jag har svårt att tro på mer än en tillfällig framgång för slika
strävanden. Skadan sitter för djupt — så djupt, att den icke lär
kunna hävas utan en oändligt smärtsam operation.» Demokratien
har förrått kristendomen, för övrigt samtidigt med att den har
förrått personlighetstanken och hemfallit åt den kollektivism, varur
diktaturen vuxit fram som en ofrånkomlig konsekvens. Men
kyrkans uppgifter stå över de politiska. Den »skall vara redo att tjäna
sin Herre och sitt folk i varje situation och inom ramen av varje
samhällsskick», så länge dess frihet att förkunna evangeliet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
