Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 okt. 1940 - Docenterna och universitetens rekrytering. Av T—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingen av dessa egenskaper är en tillfredsställande grund för urvalet
av blivande akademiska lärare.
På sommaren 1938 tillsattes en statlig femmannakommitté med
parlamentarisk förankring för att granska docentproblemet. Dess
förslag var i huvudsak färdigt vid världskrigets utbrott. Bortsett
från en hel del organisatoriska reformer, som i detta sammanhang
måste förbigås, och från undanröjandet av vissa uppenbara
missförhållanden vid vikariatsförordnanden, förordade kommittén enhälligt
två slag av åtgärder för att förbättra docenternas ekonomiska
ställning och därmed universitetens rekryteringsmöjligheter. Dels
föreslogs stipendiebeloppets höjning till 8,000 kronor — alltså fortfarande
vida under jämförliga statsfunktionärers löner — och en betydande
ökning av antalet docent- och forskarstipendier, dels genomgripande
åtgärder för att åt docenter av skilda kategorier bereda rätt till fast
beräkning av tjänsteår för befordran och lönetur inom sådana
dömande, förvaltande eller vetenskapliga verk, där deras utbildning
och kompetens kunde anses vara till nytta.
Krigsutbrottet och de ständigt stegrade anspråken på statskassan
för den livsviktiga militära beredskapen inneburo naturligtvis, att
den förra delen av detta program, vilkens förverkligande skulle
kräva åtskilliga hundratusen kronor, råkade i ett mycket ogynnsamt
läge. Ingenting torde därför kunna invändas, om dessa åtgärder
t. v. ställas på framtiden, även om det ej förefaller självklart, att
detta behöver ske med varenda en av dem. Det är dock fråga om en
ovanligt missgynnad grupp av statstjänstemän och om åtgärder av
ekonomiskt sett mycket blygsam omfattning.
Men vad som borde väcka stark förstämning på kulturellt
ansvarsmedvetet håll är, att statskontoret ej nöjt sig med att avstyrka dessa
förslag på grund av budgetläget utan dessutom åberopat två andra
ganska egendomliga skäl mot en höjning av stipendiebeloppen. Det
ena är, att dessa 1925 sattes i en viss relation till professorslönerna
(6:12), och att denna skulle ändras, om stipendierna höjdes men
professorslönerna lämnades orubbade. Argumentet synes i och för
sig vara med förlov sagt meningslöst, men det förtjänar dock
framhållas, att man just 1925 — veterligen utan protester från
statskontoret — ändrade den tidigare relationen (av 1919) mellan nämnda
belopp mycket avsevärt till docenternas nackdel. Förut var
nämligen förhållandet 5:8,5.
Vida betänkligare är dock statskontorets andra argument.
Ämbetsverket sammankopplar nämligen stipendiebeloppens utmätning med
frågan om omfattningen av den undervisningsskyldighet, som vid
sidan av forskningsarbetet åligger en docentstipendiat.
Statskontoret är sålunda likgiltigt för om stipendierna nu kunna anses
rimliga med tillbörlig hänsyn till innehavarnas normala utbildning,
levnadsålder och ekonomiska situation, särskilt i proportion till de
förmåner, som staten bjuder åt andra funktionärer med en
ungefär jämförlig kompetens. Det bortser från om de nuvarande
stipendiebeloppen äro ägnade att möjliggöra en lämplig rekrytering av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
