Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 okt. 1940 - Docenterna och universitetens rekrytering. Av T—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket mer orimlig, som lektorn har fullmakt på sin tjänst och rätt
till pension, medan docentstipendiaten efter sex eller sju år icke har
rätt till ett öre av statsverket.
Det skulle kunna väntas, att en så osäker och så illa avlönad
verksamhet som docentstipendiatens åtminstone i gengäld skalle
tillmätas stort meritvärde, om han vid stipendietidens utgång måste
söka en annan syssla i statens tjänst. Detta vore så mycket mer av
nöden, som de akademiska befordringsutsikterna i allmänhet äro
dåliga. De tjänster, som kunna komma i fråga, äro utom de fåtaliga
sysslorna som laborator e. d. blott professurerna. Om flertalet av
dessa är konkurrensen mycket skarp, och ledigheterna vid
universiteten inträffa sällan. Ett stort antal docentstipendiater får
överhuvud taget aldrig möjlighet att tävla om en ordinarie
universitetstjänst. Under sådana förhållanden blir det för många docenter en
bjudande nödvändighet att förr eller senare, i allmänhet senast efter
sju år, se sig om efter en ny levnadsbana. Det visar sig då, att för
juris docenter överhuvud taget ingen rätt existerar att få räkna
docentåren som merit. För docentkårens egentliga huvudmassa,
de filosofie docenterna, finnas sådana bestämmelser på ett område,
nämligen det högre skolväsendet. Men det är därvid att märka, att
åtskilliga universitetsämnen sakna varje anknytning till skolämnena,
och vidare, att en av de hittills viktigaste
tillgodoräkningsbestämmelserna, den i fråga om lönetur, numera bortfallit, ehuru riksdagen
i avvaktan på den utredning, som nyss avslutats, förordat, att
särskild hänsyn t. v. bör tagas till docenterna.
Det kan sålunda utan varje tvekan fastslås, att
universitetsdocenterna i fråga om avlöning äro mycket missgynnade i jämförelse med
andra grupper med motsvarande eller något lägre utbildning, att
deras utsikter att vinna befordran vid universiteten i allmänhet äro
både små och osäkra, och att många av de docenter, som på grund
av konjunkturerna ej vinna sådan befordran, icke få räkna en
långvarig universitetstjänstgöring som någon säker merit i sin fortsatta
verksamhet. Det torde utan överdrift kunna sägas, att liknande
förhållanden skulle anses som upprörande, om det gällde snart sagt
vilken annan grupp av statstjänare som helst.
Klart är, att de förhållanden, för vilka här ovan redogjorts, måste
inverka menligt på universitetsbanans rekrytering. Mest kännbart
blir detta i sådana vetenskaper, där konkurrensen med de »praktiska»
levnadsbanornas utsikter är mest ojämn, främst de juridiska
disciplinerna och vissa medicinska. Det visar sig där ideligen stora
— stundom oöverkomliga — svårigheter att skaffa kompetenta
vikarier eller efterträdare på professorskatedrarna. Men även sådana
ämnen inom de filosofiska fakulteterna, där övergång till
gymnasietjänster ej är möjlig, kämpa ofta med stora rekryteringssvårigheter.
För att våga sig på högre vetenskapliga studier i sådana ämnen
fordras ett eller flere av fyra ting: obegränsat självförtroende,
en viss brist på ekonomisk ansvarskänsla för egen och anhörigas
räkning, starkt utpräglad idealitet eller personlig förmögenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
