Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 12 okt. 1940 - Storrumäniens upplösning — en nutidshistorisk revy. Av Pontus Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En synnerligen svår uppgift möter den 19-åriga konung Mikael.
Hans land har varit utsatt för oerhörda prövningar. Omkring sig har
han en samling rådgivare, vilka representera det politiska
ytterlighetsparti, som hans fader med hårdhet bekämpat. Det säges dock att
den nya konungen redan sedan ett par år hyser stora sympatier för
järngardet och har personliga vänner bland dess medlemmar. Han
lär vara en hurtig och begåvad yngling med starka sportintressen.
Den nya statsledaren general Antonescu åtnjuter stort anseende och
gäller för att vara en synnerligen duglig, vital och energisk man
samt en rakryggad karaktär. Redan som ung officer hade Antonescu
en stark ställning inom armén. När år 1916 tyska, österrikiska,
turkiska och bulgariska trupper stodo segrande några mil från Bukarest,
sökte den rumänska härledningen att genom en motoffensiv kasta
fienden tillbaka och rädda huvudstaden. I den tillfälligt skapade
motoffensivgruppen blev kapten Antonescu stabschef. Såsom
krigsminister sökte han på allt sätt motarbeta korruption och åstadkomma
effektivitet i försvaret.
Antonescu är icke politiker och kan icke stödja sig på något av de
gamla politiska partierna. Armén torde han dock ha bakom sig,
sedan ett antal generaler i dessa dagar avlägsnats. I den nya
regeringen tillhöra sju av de tolv ministrarna järngardet. I ett manifest
proklamerar Antonescu den nya »legionära staten», vilket innebär att
legionärrörelsen — järngardets arvtagare — är den enda politiska
rörelse, som tillåtes i det nya Rumänien. Armén skall undergå en
genomgående modernisering. Den skall hädanefter »kämpa med
morgondagens och icke med gårdagens vapen», som Antonescu säger i en
förordning till armén. Regeringen äger rätt att utöva kontroll på all
industriell verksamhet.
Av avgörande betydelse torde bliva om Antonescu förmår hålla
legionärrörelsens hetssporrar inom lämpliga gränser, så att icke dess
medlemmar inblanda sig i statens befogenheter och försvåra det
återuppbyggnadsarbete, som Antonescu strävar att genomföra. Den
liberale partichefen Bratianu liksom bondeledaren Maniu synas
tillsvidare hålla sig i bakgrunden och avvakta den händelseutveckling, som
kommer att visa, om det lyckas Antonescu att upprätthålla ordning
och hålla landet samman, tills bättre dagar stunda för det nya
Rumänien, som visserligen blivit ett mindre men samtidigt fastare och på
en solidare grund stående land, där fruktbarheten och
naturrikedomarna allt fortfarande giva stora utvecklingsmöjligheter. Det bör i
detta samband nämnas att av de områden, Rumänien fått sig
tilldelade efter världskriget, har landet likväl — trots de stora förlusterna
under den senaste tiden — lyckats behålla omkring 35 procent eller
55,000 kvkm med en befolkning på 4 miljoner.
Den situation, som uppstått i Rumänien, är emellertid ett
skolexempel på faran för ett litet land att rikta sig på sina grannars
bekostnad, när dessa tillfälligtvis befinna sig i trångmål, samt därpå att
man i nödens stund endast kan lita till den egna kraften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
