Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
maktdelningssystem, som enbart bestämdes av statsfunktionernas kvalitet.
Ohågad att tillerkänna konungen det prerogativ, vari Locke sett
en borgen för hans självständighet, har han i stället givit »la
puissance exécutrice», som i detta sammanhang betecknar ej en
statsfunktion utan ett statsorgan, del i lagstiftningen, visserligen
icke i form av en »droit de statuer», d. v. s. att positivt bestämma,
men dock i form av en »droit d’êmpecher», en rätt att sätta sig
till motvärn mot den, som har den positiva andelen av
lagstiftningen, nämligen folkrepresentationen. Härvid följer han icke
blott Locke, som under påverkan av positiv engelsk rätt tillåter
sig liknande avsteg från sina principer, utan låter sig också
påverkas av aktuell engelsk problemdebatt. Montesquieu har
uttryckligen fördömt alla försök från folkrepresentationens sida att
genom exekutivens rekrytering ur dess egen krets bestämma dess
handlingssätt och söker, som vi se, i stället blåsa nytt liv i det
kungliga veto, som redan på hans tid var på väg att bli obsolet
i hans konstitutionella mönsterland. Däremot vill han icke
tillerkänna konungen initiativ, ty något sådant besitter Englands
konung alltjämt endast i budgetfrågor. Rimligen finns i
Montesquieu system intet hinder för att lagstiftande makten använder
sin makt för att giva regeringen direktiv. Ministeransvarigheten
konstruerar Montesquieu fastmer som ett kontrollinstitut,
varigenom legislativen övervakar, att de lagar, den stiftat, rätt exekveras.
Ju längre vi följt Montesquieu, desto mer ha vi sett hans intresse
förskjutas från funktion till organ. Till sist kommer det för
honom liksom för hela den s. k. konstitutionella doktrin, till vilken
han givit upphov, mindre an på en renodling av statsfunktionerna
än på statsorganens ställning till varandra. Hos honom bör man
också söka ursprunget till det formella lagbegrepp, som möter
oss färdigt i den av Montesquieu erkänt inspirerade franska
författningen av 1791. Lag blir vad som tillkommit genom viss
samverkan av konung och folkrepresentation, det må nu ha vad
innehåll som helst. Montesquieu behöver för övrigt med sina engelska
utgångspunkter icke räkna med mer än ett lagstiftande organ.
Då han talar om att den exekutiva makten utgör en del av
legislativen, har han i tankarna, att Englands parlament i vidsträckt
mening rymmer både »king», »lords» och »commons». Den balans
mellan pouvoirer, som han förklarar nödvändig för förebyggande
av maktmissbruk, existerar för honom redan inom det
lagstiftande organet. Att i kraft enbart av sin verkställande makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
