Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej heller Montesquieu består sig med någon lagdefinition. Då
han emellertid anser hela sitt maktdelningssystem avsett att
trygga friheten och karakteriserar denna såsom det sinneslugn,
som rättssäkerheten skänker, kan man förstå, att han närmast
har samma lagbegrepp som Locke. Klart låter han oss dock
omsider veta, att det är domstolarna och blott de, som skola avdöma
enskildas brott och rättstvister. Regeringens uppgift bör bli en
annan. Det är dock egendomligt att iakttaga, huru svårt
Montesquieu har att finna denna. Till en början bestämmer han den i
anknytning till Locke som en makt att verkställa vad till
folkrätten hörer — krig och fred o. d. — för att sedan med
undanskjutande av den dömande makten göra den till statens exekutiva
makt överhuvud. Man frågar gärna vad det är den tillämpar. I
nyss anförda exempel av drakonisk lagstiftning är det tydligen
samma sorts kriminallagar, som domstolarna lägga hand vid.
Längre fram blir det ej lag utan något så obestämt som
»résolutions publiques». Till sist förklarar han efter att ha lämnat hela
domaremakten åsido såsom för hans maktdelningssystem
betydelselös, att av de två återstående makterna den ena är statens
allmänna vilja — »la volonté générale» är således icke i första
hand Rousseaus term — och den andra exekutionen av samma
vilja. Därmed har han emellertid hamnat både i ett nytt
lagbegrepp och i ett nytt maktdelningssystem.
Det lagbegrepp, som vi tidigare sett framskymta hos Locke och
Montesquieu, har varit det materiella. Det, varom nu är tal,
saknar däremot alla innehållsbestämningar. Den lagstiftande
makten måste omfatta vida mer än civil- och kriminallag. Vad skulle
annars regeringen få att tillämpa. Den kan överhuvud ha vad
innehåll som helst alldeles som i England, där »statute laws»
omfattade och omfatta icke blott »public general bills» utan en rad
akta, som ur innehållssynpunkt höra förvaltning och jurisdiktion
till. Den lagstiftande makten är överhuvud högsta makten i
staten. Locke säger det direkt och Montesquieu indirekt genom den
underordnade ställning, han tilldelar regeringen. Det är
fullkomligt i Montesquieus anda, när hans lärjunge Blackstone, bekant
genom sina kommentarer till engelsk rätt, förklarar, att
lagstiftning och suveränitet äro begrepp, som kunna byta plats.
Ansikte mot ansikte med ett så omfattande lagbegrepp har
Montesquieu besinnat sig på nödvändigheten att ge regeringen
en bättre ställning än den, som den skulle få i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
