Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - T. E. Lawrence och hans världsberömmelse. Av E. Langlet - E. Langlet: Vishetens sju pelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det väsentliga var att han själv fann det gott. Vad han alltid
eftersträvade var att utföra prestationer, som höllo måttet inför hans egna
krav. De voro betydande men hans oerhörda självkritik gjorde det
icke lättare att uppfylla dem.
Som en lysande komet hade Lawrence skjutit fram ur det okändas
mörker; man fick lära känna dess bana först sedan den åter
försvunnit. Två år — 1917 och 1918 — varade hans stora äventyr: upproret
i öknen. Därefter levde han under sjutton år i tillbakadragenhet, och
gömd för världen. Han avstod till och med från sitt namn i samma
stund som det blivit ryktbart. Mycket av den dragningskraft,
Lawrence haft på sin samtid, låg i det för genomsnittsmänniskan
oförklarliga, att en av hennes likar avstår från makt och härlighet för
skatter som icke äro av denna världen. Men redan under de dagar
av måttlöst triumfrus, som följde på erövringen av Damaskus, hade
Lawrence fattat sitt oåterkalleliga beslut att lämna Arabien för
alltid. »Senare satt jag ensam i mitt rum», berättar han på de sista
sidorna av »Vishetens sju pelare», »och arbetade och försökte tänka ut
en så fast kurs som dagens stormiga minnen tilläto, då
böneutroparna i den fuktiga natten över den jublande, strålande, belysta
staden började kalla till dagens sista bön. En av dem ropade med en
ljudlig, ovanligt behaglig röst in genom mitt fönster från en moské
i närheten... Vid slutet sänkte han rösten nästan två toner, till
vanlig talton, och tillade sakta. ’Och Han är mycket god mot oss i dag,
o du Damaskus’ folk.’ Larmet tystnade, då alla tycktes hörsamma
kallelsen till bön på denna deras fullkomliga frihets första afton.
Under den överväldigande pausen såg jag i andanom min ensamhet
och min brist på existensberättigande i deras rörelse, ty för mig
ensam av alla som lyssnade var utgången sorglig och orden
meningslösa.» Två dagar senare framställde Lawrence till Allenby »den sista
(och jag tror den första) begäran som jag någonsin gjorde för egen
räkning — om tillåtelse att draga mig tillbaka».
Redan då tyngdes Lawrence av medvetandet om att de löften, han
i Englands namn givit araberna, icke skulle komma att hållas. Han
kämpade ännu på fredskongressen energiskt men förgäves för
arabernas sak. Att den förråddes blev en av hans livs stora besvikelser.
Men kanske icke den största. På denna punkt var han själv oskyldig;
han hade handlat i god tro. Men han tog det säkerligen också hårt,
när utvecklingen visade att han misstagit sig i ett annat viktigt
avseende.
Berömd är skildringen i »Vishetens sju pelare» om hur Lawrence
fann Feisal i lägret vid Wadi Safra: »Jag kände vid första blicken
att detta var den man som jag kommit till Arabien för att finna,
ledaren som skulle föra arabupproret till glans och ära.» Men det
blev Lawrence som förde Feisal till Damaskus, till glans och ära.
Feisal var icke mannen som kunde ena och leda araberna. Fördriven
från Damaskus fick han som bekant av Englands nåde en
reträttplats på Iraqs tron. Och den stora ledarepersonlighet, som samlade
araberna och lade större delen av den arabiska halvön under sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
