Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Historien och dagsläget — några löpande anteckningar. Av Wilhelm Carlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lång belägring 1870. Men Hitler och Keitel, den nuvarande tyske
generalstabschefen, voro färdiga med Frankrike och dess förposter
på sex veckor. Man påminner sig den åldrade Wilhelm I:s glada
häpnad, efter sitt sammanträffande med den slagne och fångne
Napoleon III, i telegrammet till gemålen: »vilken vändning genom Guds
skickelse!». I trots av all invand både övertro och underdånighet voro
nog i midsommardagens Berlintidningar 1940 både glädjen och
överraskningen lika uppriktiga, när vapenvilan i Compiègne noterades
för världen.
Men det ljungeldslika ligger denna gång icke blott i
krigsoperationerna utan också i växlingen av de reaktioner, som avlöst
varandra hos de till sist besegrade: tillförsikten, anspänningen och
självprövningen. Tänker man sig dessa tre stämningsfaser för sjuttio år
sedan, sådana de t. ex. i Hanotoux’s skälvande skildring markerats
av namnen Ollivier, Gambetta och Thiers, så ligger då mellan vart
stadium hela månaders avsnitt i händelseförloppet och hela
tidsskedens i deras utformning. Den, som nu söker följa
telegramavdelningarna i Europas sista fria press, den engelska och
schweizisk-svenska, känner bokstavligen andtrutenheten och anar räckvidden av
den process, som ännu blott är under uppsegling mellan den slagna
sidans huvudaktörer: Frankrike och England.
»Archiprêt», fullfärdig! betygade före den tyska invasionen 1870
Olliviers krigsminister Leboeuf om den dåtida franska armén. Man
hade programenligt sökt, men av parlamentariska skäl blott
nödtorftigt kunnat rekonstruera den efter preussisk förebild.
Tillförsiktsparollen ljöd: »Det fattas ej en damaskknapp.» Daladier, stats- och
krigsminister 1939—40, var, som det ojämförliga flertalet av sina
landsmän, beredd utfärda samma oinskränkta förtroendebevis för det
fasta franska försvaret i Maginotlinjen, byggd på utnötningstanken.
Blott en desperat, utsvulten fiende, som tvingats »utspela sitt sista
kort», kunde våga ett angrepp på eller förbi denna spärr. Tyskarnas
(för dem själva) »farligt framskjutna avdelningar» skulle »inom kort
sakna bensin och ammunition. Hitlers möjlighet till seger var ett
»halmstrå», som han »ej hittills förmått gripa» och därför »aldrig
skulle återfinna». Detta är telegramrubrik, Havas-meddelande och
»en högre fransk officers» uttalande 14—26 maj.
Men Reynaud, nytillträdd regeringschef och bestraffare av fransk
militärisk slentrian, anar tidigt oråd. Han bebådar »nya män, nya
metoder», avskedar — i samband med tyskarnas Maasövergång, som
är krigets kanske avgörande händelse — fjorton generaler och når —
med den gripande formeln: »Klamren Eder fast vid Frankrikes
jord» — Gambettas patos mot sin tids defaitister: »ej en fotsbredd till
arvfienden av Frankrikes jord, ej en sten av dess fästningar!». Den
allt påtagligare tyska överlägsenheten erkännes allt öppnare på båda
sidor Kanalen. Länge motsträviga engelska fackföreningsledare offra
på en kongress i London 25/5 veckohelgen och lova Churchills nya
regering: »vi skola ge Eder de vapen och den ammunition, Ni
behöva». Morrison, socialistchef och kandidat till regeringschefens post,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
