Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 29 juli 1940 - Ersättningsskyldigheten för utrymningshjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konsekvenser som skulle uppstå, ifall regeln om principiell
återbetalningsskyldighet upprätthålles. Särskilt har det befarats, att ett stort antal
ärenden skulle kvarstå till utrymningens slut utan att någon utsikt
funnes att den evakuerade efteråt någonsin skulle kunna gälda den
utbekomna hjälpen. Kommittén hade emellertid själv förutsett, att
i ett visst läge skäl kunde komma att tala för ett summariskt
förfarande; den föreslog nämligen, att Kungl. Maj:t eller myndigheter
helt eller delvis skulle kunna befria från ersättningspliktens
fullgörande. Socialministern fruktade dock, att hjälpen skulle för de
evakuerade te sig som en växande skuldbörda, och han försökte därför
gå en medelväg, när återbetalningsskyldigheten begränsades till vissa
bestämda kategorier. I den mån man därigenom verkligen kan
utsöndra en del hjälpta människor, vilka näppeligen kunna antas bli
i stånd att återbetala något, måste det betraktas blott som en
praktisk fördel att systemet på så vis förenklas och lättas. Frågan är
likväl, huruvida regeringsförslaget lämnar betryggande garantier för
att förfaringssättet blir rationellt både i så måtto att alla
hjälpbehövande erhålla hjälp och i så måtto att rättvisa någotsånär skipas
mellan de hjälpta ifråga om de egna skyldigheterna.
I förra hänseendet anmäler sig spörsmålet, hur man efter den första
fristen, under vilken alla anmälda hjälpsökande ju utan vidare skola
hjälpas, bör förfara med en person, som för tillfället i avsaknad av
disponibla tillgångar är otvetydigt hjälpbehövande men eljest kan
vara i bemedlad ställning. Alla skäl tala för att även denna person
måste hjälpas men också för att han eller hon ålägges
återbetalningsskyldighet. Hur departementschefen velat lösa detta säkerligen icke
sällsynta fall framgår ej klart av författningsförslaget; man kan
tänka sig att personen hjälpes utan återbetalningsplikt eller av
inkvarteringsnämnden får låna medel eller får hänvända sig till
fattigvården. Den förstnämnda utvägen kan dock icke vara rättvis mot
andra utrymmande, som väl ha kontanta tillgångar men äro sämre
situerade; de bägge andra utvägarna leda till ett förfarande, som
ingalunda är enklare än kommittéförslaget om
återbetalningsskyldighet och dessutom splittrar denna hjälpverksamhet.
När det i övrigt gäller att skipa rättvisa mellan olika
hjälpmottagare, måste man ställa sig frågande till möjligheten härav på basis
av en på inkvarteringsorten företagen behovsprövning. All hjälp,
som lämnats på grundval av oantastliga deklarationer, skall ju gå
fri från ersättningsskyldighet, såvitt det icke är fråga om tidigare
nämnda undantagsgrupper. Men kunna kommunalmyndigheter låt
oss säga i Härjedalen verkligen vara i stånd att förete en sorgfällig
behovsprövning ifråga om evakuerade stockholmare, ens om de
under ett krig skulle ha tid därtill? Om ej så kan vara fallet, är det
under ett krig möjligt eller med hänsyn till krafternas då behövliga
anspänning för större uppgifter ens ändamålsenligt att i form av
ett pappersregemente införskaffa kompletterande uppgifter från den
utrymda ortens myndigheter? Och vad garanterar att den ena
kommunala inkvarteringsnämnden tillämpar samma principer som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
