Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Balticum in memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ockupationstrupper redan sedan i höstas i landet och med nya
härskaror vid gränserna ha bönderna helt enkelt satts ur spel,
och efter ryskt revolutionsmönster ha städernas radikala
arbetare och andra missnöjda manövrerats fram på scenen som dem
som skulle förkroppsliga den demokratiska folkviljan.
Otvivelaktigt har det rått vissa motsatser mellan städernas arbetare och
den agrara folkmajoriteten, som utgjort de nu bortsopade
regimernas starkaste fundament. Under den ultrademokratiska tiden
gavs det dock många tillfällen att räkna de radikala arbetarna,
och samma tillfälle erbjöds i Estland vid 1938 års uppenbarligen
mycket fria riksdagsval. Även om man sammanräknar alla
arbetarpartier — alltså även de icke sovjetvänliga — kommer man
i genomsnitt blott upp till tal, motsvarande en fjärdedel av de
röstande. Givetvis är det alltid svårt att försöka uppskatta
folkstämningen i mer eller mindre autoritärt ledda stater, helst som
denna kan förskjutas från tid till annan, men ett är visst: att de
gamla regimernas anhängare varit oändligt mycket manstarkare
än de, som velat kasta över ända oavhängigheten till förmån
för sovjetstyre. Åkallandet av demokratiska grundsatser vid
sovjetiseringen kan därför icke vara grundfalskare.
En annan sak är frågan, om regimerna Smetona, Ulmanis och
Päts haft stödet av en folkmajoritet. Regimernas uppkomst skall
ses mot bakgrunden av den urartning, som de ultrademokratiska
statsskicken ledde till, med ideliga långvariga ministerkriser, ett
till pulvrisering av elektoratet ledande mångpartivälde samt
stark hetsande partifeber, som närdes av ländernas ekonomiska
bekymmer och grannstaters ideologiska eller annan dragkamp
om inflytandet; även vissa korruptiva tendenser voro
omisskännliga, främst i Lettland. Inte ens den mest trosvisse demokrat
inlägger längre i parlamentarismens begrepp det kaotiska
innehåll, som efterkrigsårens riksdagsvälden där exemplifierade. Det
var en livsfråga för dessa stater att sanera sin demokrati, men
parlamentspartiernas frivilliga medverkan härtill var knappast
tänkbar.
I Litauen skedde åtstramningen redan i december 1926, i form
av de nationella riktningarnas kupp efter vänstersegern samma
år — en kupp, som otvivelaktigt inspirerats av Pilsudskis
»Putsch» i maj 1926 men delvis även replierade på statsrättsliga
idéer, som kuppmakarna Smetona och Voldemaras redan 1918
under frihetskampens första år utan framgång förfäktat. I landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
