Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Demosthenes och defaitisterna. Av Gudmund Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsynslös diplomatisk förslagenhet och personlig tapperhet göra
dessa egenskaper Alexander den stores fader till en av
världshistoriens markantaste karaktärer.
Bredvid en dylik hövdingagestalt har Demosthenes,
»morsgrisen» och »vattendrinkaren», icke så lätt att göra sig gällande.
Hans privata människa sätter knappast inbillningen i rörelse.
Men till gengäld lever en mäktig intelligens och en lidelsefull vilja
så mycket intensivare i de politiska talen, där personligheten
restlöst tycks ha kommit till uttryck.
Dessa demostheniska tal ha för åtskilliga västerländska
politiker varit något av detsamma som Caesars eller Gustav Adolfs
fälttåg för strategerna. Främst har man väl beundrat den fasta,
målmedvetna sakligheten (resp. förmågan att ge intryck av
saklighet) i argumenteringarna, och Demosthenes själv hyste heller
inga låga tankar om sin pedagogiska talang: »Hör uppmärksamt
på mig, så kommer ni på en liten stund att bli mycket bättre
hemma i storpolitiska ting för framtiden.»
Den senare antiken såg i Demosthenes framför allt en mästare
i språklig konst. Den sidan av hans verk skall icke närmare
beröras här. Naturligtvis var det ingalunda talarens syfte att skapa
föredömliga attiska prosastycken utan att få folkförsamlingen
eller folkdomstolen att rösta efter sitt sinne. Men för att fånga
dessa åhörare krävdes delvis andra medel än de, som sentida
kolleger använda. Athenarna fordrade det rena och stringenta
språkliga uttrycket för en tanke, och de tjusades av ordens konstfulla
vävnad och meningarnas rika, svepande fall. Mycket av det, som
vi anse särskilt effektfullt, saknas däremot hos Demosthenes och
de andra attiska »retorerna». Det gäller först och främst om
»stämningsmättade» högtidliga ord och »vackra bilder»; men även
de mer eller mindre drastiska »målande» vändningarna och
liknelserna nyttjas sparsamt.
Denna granntyckthet i bruket av de språkliga konstmedlen gör,
att ett sådant tal blir minst lika vanskligt att återge som ett
diktverk. Varje försök till översättning glider över i en parafras. Låt oss
trots detta höra ytterligare några Demosthenes-citat och då först
den ovan omnämnda redogörelsen för förvecklingarna kring Delphi.
»Det gick inte för Philip att få slut på kriget mot er, athenare,
med mindre han lyckades göra thebanerna och thessalerna till
era fiender. Och fastän era generaler förde kriget mot honom på
ett jämmerligt sätt, led han likväl ett enormt avbräck genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
