Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Landet och personligheten. Av Torsten Ysander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmer än allt detta. Det är hela mitt folks andeliv samt de yttre
materiella, möjligheterna för detta, livs bestånd och utveckling.
Så visst som andelivet hör med och är det väsentliga, har jag icke
råd och rätt att tappa bort siktet på den enskilde. Det är heller
icke tillåtet att välja ett antingen—eller och taga som översta
sikte antingen landets, folkets och det helas väl — eller också den
enskilda personlighetens fria och rika växt. Här måste det vara
ett både—och, ty de bero av varandra.
För korthetens skull kunde jag kanske bruka en gammal
rubrik för allt, som här åsyftas. Landet är mitt arv och eget. Det
är icke bara ett arv, som skall bevaras. Det är icke bara det egna,
som skall bevakas. Men sådana som vi, var och en, äro eller bliva
i personlighetens innersta halt, sådan blir den andliga och timliga
gemenskap vi kalla Sverige.
Det är lockande och roligt att i denna tid få vara riddare för
den ensamma personlighetens rätt och betydelse. Det lockar
därför att den tanken är ute i motvind. Det har blåst över världen
under sista decenniet en kollektivismens vind. Den har berört oss
alla. Det är icke bara den gamla liberalismens program, som
luftats och förvandlats. Det gäller förvisso i tillämpliga delar
alla partier. Långt utanför alla politiska gränser har vår livssyn,
vår känslovärld och åsiktsbildning påverkats av den nya
idéstormen. Den har brusat fram med sådan kraft, att jag får vara
vaksam, om jag icke skall gripas av den, innan jag riktigt hunnit
fatta, vad det innerst är frågan om. Vem är beredd att påstå,
att denna nya känsla för gemenskapens makt och värde är av
ondo? Allt beror på, hurudan gemenskapen själv är. Denna
gemenskap, som jag kallar land och folk, kan aldrig spädas ut till
att betyda staten och dess olika funktioner. Det kan inte hjälpas,
att staten aldrig når och reglerar annat än livets yttersida.
Kanske låter det litet chockant om jag menar, att kungl,
propositioner och riksdagsbeslut väl kunna reglera väggarna i det stora
hemmet och de små hemmen, men icke det verkliga livet, som
skall levas innanför. I så måtto kommer aldrig staten längre än
till det materiella. Men det är tyvärr ofrånkomligt, att den
materiella kulturen olyckligt behärskar det folk, vars individer icke
behärska sig själva.
Kollektivismen får heller icke prägla oss så, att gemenskapen
endast betyder summan av individer. Detta är all politiks yttersta
fara, att räkna med kvantitet i stället för kvalitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
